- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks månadskrönika / Andra årgången. 1939 /
353

(1938-1939) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1939 - Sokrates personlighet och tankevärld. Ett försök till omvärdering av hans filosofiska betydelse, av G. Oxenstierna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SOKRATES

Sokrates’ död, samma historiska värde. Platon
var visserligen icke, enligt vad det säges, själv
närvarande vid detta tillfälle. Men han måste
kort efteråt ha sammanträffat med ögonvittnen,
som måste ha varit angelägna att berätta allt
som förevarit. Många av dessa ögonvittnen
måste också ännu ha levat, när »Faidon»
publicerades. Att Platon skulle ha tillåtit sig en
godtycklig mystifikation över ett sådant ämne är i
Taylors ögon dubbelt obegripligt, då den ju
alltså omedelbart måste avslöjas.

Godtages Taylors argumentering på denna
punkt, så faller det sig svårt att avböja hans mest
uppseendeväckande tes, att idélärans
upphovsman varit Sokrates och icke Platon. I »Faidon»
berättar nämligen Sokrates utförligt om den
filosofiska utveckling han själv genomgått. Han
säger sig där i sin ungdom ha sysselsatt sig
mycket med naturfilosofiska spekulationer —
vilket stämmer med den nyssnämnda tolkningen
av Aristofanes’ »Molnen». De olika
naturfilosofiska teorierna anges på ett tydligt sätt, och,
som Taylor framhåller, rör det sig om teorier,
som icke längre äro aktuella på Platons egen
tid. Platon kan alltså icke gärna skildra sin
egen tänkarbana, och än mindre kan denna
detaljerade redogörelse avse utvecklingen av en
filosof över huvud. Till denna skildring hör
också Sokrates’ berättelse hur de mot varandra
stridande teorierna lämnat honom rådvill, hur
han hoppats på upplysning av ett verk av
Anaxagoras, där denne förklarar förnuftet vara
alltings upphov, men hur ett närmare studium
lämnat honom besviken. Just denna punkt
brukar nu visserligen godtas. Men det berättas nu
vidare hur Sokrates i sin besvikelse sätter sig
före att utspekulera en ny forskningsmetod —
och så följer en lång utredning av idélärans
grundtankar. »Faidon» är i själva verket på
denna punkt ett av huvudställena för vår
kännedom om idéläran.

Enligt Taylor måste man sålunda medge, att
»Faidon» väsentligen återger vad Sokrates verk-

ligen sagt på sin dödsdag. Idéläran relateras där
också så, som om den i sina grimddrag redan
var känd för de närvarande; det rör sig,
förklaras det, om tankar, som Sokrates redan långt
tidigare brukat uttala. Men om detta erkännes,
så har man icke längre något skäl att vidhålla
den traditionella uppfattningen om de övriga
dialogerna. Frånsett de, som av språkstatistiska
skäl måste betraktas som ålderdomsverk,
författade efter grundandet av akademien, skulle
alltså Platons dialoger verkligen återge äkta
sokratiska läror. Platon var, menar Taylor, i likhet
med Kant en filosof, som först sent nådde sin
mognad som tänkare. Sin mannaålder ägnade
han åt att i ett konstnärligt författarskap bevara
sin store mästares minne. Det är först i de
dialoger, där den konstnärliga skaparkraften sinar,
som vi ha att söka filosofen Platon.

Enligt Taylor finnas heller inga argument,
som tala emot denna teori. Att Aristofanes’
komedi här icke har något att lära oss är
uppenbart. Att den för filosofiska spekulationer
främmande Xenofon icke omnämner idéläran är
icke märkvärdigt. Hans Sokratesbild motsäger
egentligen icke Platons, den är blott förenklad
och förgrovad. Aristoteles åter hade ingen
personlig kännedom om Sokrates utan kimde blott
hålla sig till Platons skrifter; hans uttalanden
innebära enligt Taylor icke heller direkt, att han
betraktar Platon som idélärans skapare, utan
tillåta olika tolkningar.

Det är givetvis en grundlig omvärdering av
Sokrates’ filosofiska betydelse Taylor därmed
vill genomföra. Ännu i dialogen »Staten» skulle
vi väsentligen ha sokratiska tankegångar
framför oss — ehuru denna dialog självklart icke
kan återge ett verkligt samtal. I den berömda
allegorien, där det godas idé liknas vid solen,
skulle enligt Taylor den konstnärliga
utsmyckningen visserligen härröra från Platon, men
själva tankeinnehållet finge fortfarande
betraktas som rent sokratiskt. Och om än icke alla
detaljerna i statsprojektet kunna gå tillbaka på

353

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:25:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfm/1939/0379.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free