Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS KONST.
hans bästa område. Han representerar i det svenska måleriet en verkligt ny riktning, hans
målningar visa intryck af Géricaults häststudier och frändskap med Lessings och med
Camphausen äldre arbeten. Som djurmålare — helst hundar och räfvar — vann Kjörboe ett namn,
äfven i Paris.
Till en nationel konst skönjes en aktningsvärd sträfvan i Sverige liksom
i Danmark, när det lider mot århundradets midt. Konstnärsgillet, som
stiftades 1846, hade på sitt program ifrandet för svenska ämnen inom konsten.
Fogelberg hade vågat framställa Valhalls gudar i kolossalstoder, Blommér —
äfven han en af de svenska talanger, som ej hunno gifva mer än uppslaget,
grundackordet, förrän döden satte punkt för deras vackra sträfvan — gaf
nordiskt mytologiska ämnen i en mildt elegisk karaktär och sökte återge den
nordiska naturens sommarlynne genom att befolka den med sägnens och folkvisans
naturväsen, älfvor, näcken, sjöjungfrur. I historiemålning hade redan på
1830-talet Sandberg vågat sig på monumentalkonst i sina fresker i Upsala
domkyrka, och inom skulpturen upptog Qvarnström på 1840-talet
nordiskt-myto-logiska ämnen (gruppen »Loke och Höder») och representerade jämte
Fogelberg i dennes senare skede den historiska monumentalskulpturen med
frigörelse från antikiserande. Han lät Tegnér och Berzelius uppträda i
långbyxor, några år förut hade Fogelberg framstält Karl Johan till häst i
uniform utan den obligata kappan, som den af honom så högt beundrade
Rauch ej haft hjärta att lyfta af Friedrich II:s skuldror. Qvarnström bildar
i sin mera genreartade uppfattning öfvergången till en modernare riktning
inom skulpturen. Och inom arkitekturen börjar en ny dag småningom gry
under Scholanders verksamhet som lärare och som utöfvande arkitekt.
Rom och Paris hade varit de svenska konststipendiaternas läroplatser.
Nu vid århundradets midt tillkommer Düsseldorf, dit förnämligast Tidemands
rykte lockar och där under de följande årtiondena äfven norrmän och finnar
söka lärdom.
I Norge liksom i Finland hade torka ’rådt inoin konsten under det gångna
halfseklet. Den första konstyttring, som förekom i Finland efter skilsmässan
från Sverige, ordnandet af Helsingfors som landets hufvudstad och uppförandet
af nödiga bygnader därstädes för allmänt ändamål, skedde på hög
befallning, af utländska krafter — inhemska funnos ju ej att tillgå — och utan
att medföra något konstnärligt uppsving.
Det moderna Helsingfors’ arkitekt blef berlinaren Karl Ludvig Engel (f. 1778, d. 1840),
som ditförde den Schinkelska klassicismen. At Senatstorget med Nikolaikyrkan i bakgrunden
gaf han en värdig och monumental prägel — kyrkans mått ändrades likväl af höga
vederbörande, så att det hela ej fullt motsvarade arkitektens afsikter. AposUastatyerna för kyrkan
beståides af tyska skulptörer och altartaflan af en rj’sk professor, med ett ord, det som behöfdes
i konstväg importerades — om att det skulle kunna slå rot i landets jordmån var aldrig fråga.
Konstbehofvet vaknade likväl i Finland liksom i andra länder, och från
universitetet väcktes tanken att bilda en konstförening och en konstskola. I
finska konstföreningen, som kom till stånd 1846, fick sträfvandet en
medelpunkt och gick jämsides med det nationella uppsvinget på andra områden.
I Ekman (f. 1808, d. 1873) fick landet sin förste målare, mindre betydande
422
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
