- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
22

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och kråmade sig som påfåglar och kalkoner, som icke

v veta, att de skola slaktas i morgon.

Och alla dessa förnäma herrar, hur de voro utstyrda
och pyntade ut med en veklighet och ett koketteri som de
behagsjukaste kvinnor — med gnistrande ringar på
fingrarna, spetskrås öfver de hvita händerna, som aldrig hade
arbetat, och briljanter på de smala klingorna, som skulle
springa af vid första slag af ett ordentligt svärd.

Pierres ögon brunno som glödande kol. Ja, det var
bra, att han fick se dem på så där nära håll en gång! — Nu
först såg han, hur det vimlade af sådana där odugliga,
öfverflödiga lyxpersoner, som frossade i öfverflöd, medan
de fattiga svulto, som dansade nätterna i ända, medan
de fattiga trälade för dem .... De intogo en onödig
plats på jorden, och ju förr den stormvind kom, som
kunde feja bort dem allesamman, dess bättre!

Nu gafs det tecken där nere!

Ceremonimästaren ordnade hofvet i skilda led,
kapellmästaren höjde taktpinnen, festmarschen började, och
flygeldörrarna öppnades för de kungliga.

Där kommo de, företrädda af pager och omringade
af sin närmaste uppvaktning, kung Ludvig och den stolta
Marie Antoinette.

Pierre hade sett drottningen förr men endast i förbi«
farten, då hon åkte i Paris. Nu kom hon långsamt
gående, klädd i en guldliroderad, gul damastdräkt,
öfver-eållad af juveler, hvari alla ljusen speglade sig. Hon
hälsade på alla med en sådan värdighet och ett sådant
behag, att Pierre, utan att veta det, sakta nickade med
hufvudet som en hälsning tillbaka. Hon log, och han
måste erkänna, att hon var skön.

Hur detta hufvud satt på den smidiga halsen! Det
tycktes vara skapadt att bära en krona. Den breda
pannan låg fri och slät under det högt uppstrukna håret,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/1/0024.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free