- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
105

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Han föll i en duell, om hvilken han skref, att den
var »oundviklig som ödet».

»Efter hvad jag varit vittne till i dessa dagar», skref
han till sin moder, »skulle jag vara färdig att våga mitt
lif för hvilken medmänniska som helst, som led så
orättvist. Skulle jag då kunna se den bästa -kvinna på
jorden bära detta ostraffadt? Det har förefallit saker, som
hela mitt väsen har rest sig emot, och då jag ville ställa
förbrytaren till rätta, svarade han mig på ett sådant sätt,
att jag endast kan svara honom med värjan i handen. —
Dör jag, så dör jag för min kärlek.»

Till hans fru medföljde ett bref med de
kärleksfullaste ord och hälsningar, — ett bref fullt af tack för
all den stilla lycka, hon hade gifvit honom. Han talade
om hvart och ett af barnen för sig, om framtiden, om
godset. »Dör jag», skref han till sist, »så förlåt mig.
Jag faller på mina knän och beder om din förlåtelse,
men jag kunde icke annat».

Ungefar samtidigt kom underrättelsen om hans död,
skrifven af en främmande hand. Den var icke från
henne. Fru Viveka kände icke ens hennes namn. Han
hade aldrig nämnt det. Hon och hennes öde försvunno
som en olöst gåta.

Efter sin egen önskan begrofs han utomlands, och
endast de få saker, han hade tagit med sig, klockan,
vigselringen, ett porträtt af barnen, sändes hem till hans
hustru.........

Den gemensamma stora sorgen förde de två
kvinnorna närmare hvarandra. Nu, då den unga frun icke
längre hade någon anledning till afundsjuka på den gamla,
gick det bättre för fru Viveka att vinna hennes
hän-gifvenhet och förtroende.

Småningom vande sig fru Amalia att vända sig till
svärmodern i allt. Förr hade hon varit van att ständigt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/1/0107.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free