- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
169

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ha tålamod och låta den ha sin frihet.» Och de hålla
sig friska. De lefva i alla fall af bäckens närhet.

Nu är jag vid sjön, på den täckta väg, som skuggas
af så många mäktiga träd. — Där nere ligger vattnet,
ljusblått som atlas. Det rör sig knappt på djupet, men
fram mot stranden komma långa, bågiga böljor och slå
mot stenarna med ett sakta plaskande. Där ute simma
de små skogbevuxna öarna, och långt borta ligger
Stockholm som en hvit dröm, en trollstad, där allting kan ske,
hvarifrån all lycka kan komma.

När en ångbåt passerar, kommer det en plötslig
rörelse i vattnet. Böljorna samla sig, lyfta sig och blicka
efter den för att se, hvem som kan komma först och
ropa i munnen på hvarandra: »Såg ni den? Den var
fin! Och så den plaskade!» Och så gunga de ännu litet
och stänka vatten i ansiktet på alarna, — och sjön är
åter stilla.

Morgonen blir middag, och middagen blir afton,
utan att man märker det. Det är, som om tid och rum
icke existerade längre, utan timmarna glida ljudlöst öfver
jorden och smälta samman med solstrålarna och
skuggorna. Rosorna springa ut och vissna, hvar dag nya,
hvar dag samma slag, och dock en evig mångfald
såsom allting i naturen. — Naturen är icke så dum som
människorna, hvilka inbilla sig, att de kunna hitta på
något nytt, men hon vet, att det finns sextio millioner
sätt att säga de gamla tingen på.

Förmodligen ha också fåglarna sina vissa melodier,
men de säga bestämdt oändligt mycket med de toner,
de kunna. — Här är en sådan mängd fåglar i
granskogen, och du kan icke tänka dig, hvilka
kärleksförklaringar de göra hvarandra från morgon till kväll.
Löfsån-garen, bofinken och trasten, hvar och en har sina maner
och sitt sätt för att tolka sina känslor.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/1/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free