Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
medan han såg på henne med sina svarta,
allvarsamma ögon. Men han sade intet
Vanda tryckte sakta hans hand och svarade
på hans blick med ett sorgset, tacksamt leende,
men icke heller hon talade. Så sutto de tysta en
stund, till dess Vanda såg upp och sade:
»Ja, inte sant — det är underligt?»
»Jo, lifvet är i det hela underligt, min kära,
unga fröken», svarade han.
»Jag trodde, att jag kände André i botten»,
fortsatte Vanda. »Men jag måtte inte ha gjort
det.»
»Nej, fröken Vanda», svarade herr Antony,
»vi känna inte hvarandra. Det är bara hemligheter
alltsammans.»
»Hon och han? — så olika!» sade Vanda,
medan hon satt och såg framför sig med en trött
blick.
Hon hade så många gånger genomgått dessa
tankar.
»Han som är så varm, — så öm för andra!»
»Det är väl just det hon behöfver», svarade
Antony.
Vanda nickade. »Men André, som är så frisk,
så ung både till kropp och själ, och hon — så
lifstrött, så blaserad.»
»Ja, han har just allt det, som hon saknar»,
upprepade herr Antony. »Hon har redan sett sig
mätt på lifvet. Nu vill hon se det med hans ögon,
då blir det måhända roligare.»
»Men han, han?» Vanda vände sig emot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
