Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
nils bosson sture.
»Således icke heller konung Kristian?» sporde Kettil med
någon hetta, i ty att han icke kunde begripa, hvart hans
frände syftade.
»Det är väl hvad Sverige minst af allt vill», genmälde
ärkebiskopen, »och Sverige skall få sin vilja fram, så hjälpe
mig Gud och helge kung Erik.»
»En annan konung således ... ?» frågade åter biskopen,
»och hvar viljen I finna honom?»
»Nu spörjen I som gamle Birger Jarl en gång sporde i
en församling af rikets herrar och män ... min lärde
historieskrifvare i Uppsala, Ericus Olai, läste upp det där för mig
en dag . . . veten I hvad svar jarlen fick?»
»Nej!»
»En mäktig man, herr Ivar Blå, steg fram och sade:
under den kappa, jag bär, skall jag ock kunna framskaka en
konung! Och detta svar gifver jag ock eder, dock så till
förståendes, att hvarje mäktig man i Sveriges rike icke kan
säga de orden och äfven handla därefter.»
»Nå väl, ärkebiskop Jöns, hvart viljen I så hän?»
»Några späda videbuskar kunna lätt bindas tillsammans
af ett band, men fullvuxna ekar kunna det icke. .. hafva de
ock hållit ihop, medan de växte upp, — när kraften kommer
och styrkan mognar, skola de spränga de starkaste band . . .
Jag vill intet annat, än det som naturen och vår Herre vill;
hvad han förenat, skola människor icke åtskilja, heter det. . .
men jag vänder om meningen och säger: hvad Herren vill
hafva skildt åt, skola icke människor söka binda samman.»
»Så viljen I splittra Sveriges rike i en mängd små . ..!»
»Jag vill fred, biskop, fred och lugn ... Hvad är det väl,
som binder dessa landskapsmenigheter tillsammans, hvilka i
sina lagar för icke längre tid tillbaka, än att den faller inom
mannaminne, stodo så fria och själfständiga, att det enas
invånare kallade det andras för utländingar, — hvad annat är
det väl än deras gemensamma språk? Nå väl, må detta band
finnas, men må det binda utan att vålla ett ständigt fejdande.
Folket skriker på lag och lag och gammal god sedvänja. . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
