Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308 -
nils bosson sture.
stå, hade han dock icke klart för sig, men han ville
åtminstone till en början få det blodiga dådet uppskjutet, och
därför ropade han:
»Till kapellet. .. till kapellet, där vilja vi döma
konungsdom!»
Och detta var något, som synnerligen väl behagade hopen.
»Till kapellet, till kapellet!» skreko hundra röster
om hvarandra, och så bar det af dit, ehuru visserligen
två steg togos tillbaka för hvart tredje steg, som man skred
framåt.
Men oböjlig och hård, som om han varit af järn, stod
detta allt oaktadt ärkebiskop Jöns inför den så plötsligt
uppträdande herr Nils. Hans stolta öga brann af ett
outsläckligt hat, och han lade armarne i kors öfver bröstet samt
intog en ställning, som om han ännu stått i gemaket på
Stockholms slott och utdelat sin befallning att taga Nils Sture död
eller lefvande och bränna hans gård. Det fanns dock hos
denne man en viss storhet, som icke blott ställer honom främst
ibland hans egna ättemän för denna tid, utan äfven bland
alla dem, hvilka till följd af sina syften blifvit kallade
unionsvänner. Denna storhet ligger just uti hans oböjlighet,
hans ihärdighet, hans starka och orubbliga vidhållande af det
mål, som han föresatt sig. Och detta mål ställer sig för
honom högre än för någon annan unionsvän. Man tycker sig
liksom skymta ett Sverige bakom hans sträfvanden såsom
deras yttersta mål, ehuru de förhatliga medel, af hvilka han
begagnade sig, förtaga den ljusa utsikten och omgjuta hela
taflan med mörka skuggor, desto svartare, ju mera till slut
själfva medlen synas blifva mannens mål. Och nu voro de
det utan tvifvel, nu när han såg sitt högre mål förryckas
och blifva oupphinneligt. Nu mera var det icke något tvifvel
underkastadt, att han hellre skulle hafva sett den främmande
konungen återkomma och taga Sveriges rike i besittning,
hellre än att en annan svensk man, vore det ock den så
innerligt hatade konung Karl, skulle intaga den plats, som han
själf måst lämna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
