Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSONINGEN.
473
»Och jag vill göra honom det spörsmålet!» yttrade
konungen och tillade, då riddaren med oförställd förvåning
blickade på honom, »finnen I det så underligt, riddare? ...
Hafven I då icke sett, att när de mörka molnen på himmelen
kämpat ut sin kamp, så falla de ned som regn och gifva
välsignelse åt jorden? Så tänkte jag ock, att vi skulle göra,
herr Krister . . . kanske skulle kommande släkten fröjda sig
mer åt vårt handslag, än de skola undrande blicka
tillbakatill hans väldiga brottkamp med Sveriges konung! Eller hvad
sägen I, herr Erik?»
Konungen vände sig till Erik Axelsson, som befann sig
i närheten, och redogjorde för sitt samtal med herr Krister.
»Jag tänker», svarade herr Erik, »att sådana ord från
konungens läppar skola vara kära för herr Krister att höra.
De visa, att I viljen fred och ro i edert rike med fullt
allvar, konung Karl.»
»Måtte ock min broder kunna se och höra eder så, som
jag nu hafver sett och hört eder!» yttrade herr Krister, då
såväl konungen som herr Erik riktade sina blickar på honom.
»I skolen icke vara utan del i vår försoning, herr Krister»,
återtog konungen. »I skolen själf föra mitt bud till eder
broder och föra hans svar till mig tillbaka. I viljen det ju?»
Riddaren bugade sig, och konungen med herr Erik gick
ett par steg framåt i salen.
Då öppnades dörren, och en småsven förkunnade Nils
Stures inträde.
Konungens utseende och hållning vid dessa ord utöfvade
en plötslig verkan på alla de närvarande. Leendet försvann
med ens från hans läppar, och han stod så allvarlig och
högtidlig, som om han väntat en uppenbarelse från andevärlden.
Alla betogos af undran, och det blef så tyst, att man kunde
hafva hört sin egen andedräkt.
Men på dörrtröskeln syntes Nils Sture i sin mörkblå
sammetsrock med ett enkelt guldbroderadt bälte om lifvet,
och han förde vid handen den sköna fru Brita, som knappast
kunde återhålla den rörelse, hvaraf hon bemäktigades vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
