Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSONINGEN.
481
Han förde handen till nyckeln, men handen darrade
och hela den höga skepnaden tycktes skakas af en våldsam
rörelse, som blixtsnabbt meddelade sig äfven åt hans
följeslagare.
Så väl Nils som hans hustru började dunkelt ana, hvad
konungen ville med denna vandring.
Dörren gick upp, och de inträddé i drottningens rum,
som konungen sedan förvandlade till ett bönkapell. Nu voro
väggarna nakna, ingen tapet, intet hyende fanns kvar af det,
som fordom där funnits. Endast i taket hängde en lampa,
som spred ett osäkert ljus öfver tomheten. Alltsammans
liknade en vissnad blomma, som höstvinden beröfvat dess fägring,
men som står kvar ännu, när en ny sommar med en ny sol
spridt värme och lif på jorden.
På den ena väggen, där en sten tycktes hafva lossnat i
muren, stod ett måladt kors.
Konungens ögon hvilade därpå, och de blefvo fulla af
tårar, och åter greps han af denna feberaktiga darrning, som
innan han öppnade dörren, och inträdde. Slutligen, liksom
öfverväldigad af sin inre rörelse, föll han på knä och bad
länge med händerna sträckta mot det svarta korset.
Stärkt af bönen, reste han sig upp och fattade sina
följeslagares händer.
»Långa, långa år hafva förflutit», sade han, och tårarne
trängde honom åter i ögonen, »sedan jag sist beträdde detta
rum ... Jag ville icke återse dety förrän jag hade dig vid min
sida, Nils ... ty din gamle herre måste bikta för dig. Och
den bikten skall ock du höra, Brita, du som var vid min
drottnings sida till det yttersta! ... Ack, att jag förr, långt förr
hade fyllt min fromma Karins bön ... mycket hade då varit
annorlunda, än som det nu är! Och likväl är det, som om
jag ännu i denna stund skulle vilja söka ett nödvärn, bakom
hvilket jag kunde sticka mig undan.»
»Fullgod upprättelse hafven I lämnat ’mig, konung! I
hafven gifvit mig mera tillbaka, än hvad I någonsin tagit
Testamentet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
