Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oem kungens utsäde.
529
mycket i Sveriges rike... Först när Karl Knutsson hvilar i
sin präktiga graf i Vadstena ... först då kunna han och Jöns
Bengtsson försonas!»
Det var med en bitter, förtviflad ton, som ärkebiskopen
uttalade detta, och det var, som om han njutit af själfva
ordens klang, så långsamt talade han. Måhända var styrkan
i hans själ bruten, så att han var oförmögen att nu mera
mäta sina krafter efter sitt föresatta mål och skilja det
möjliga från det omöjliga.
Utan tvifvel var det en af de bittraste stunderna i hans
lif att genom sin egen broder mottaga den hatade
motståndarens försoningsanbud. Han dukade väl icke under för de
minnen, som till följd af detta anbud döko upp i hans själ,
men de sleto och sargade honom. Han kände sin vanmakt
gent emot denne fiende, hvilken uppbars och skyddades af
Sveriges allmoge och ypperste män, och i denna känsla lågo
alla afgrundens kval sammanknutna. Själfva det hårda,
trotsiga, okufliga i hans ord var blott en skärm, bakom hvilken
han kröp tillsammans och darrade af ilska och vanmakt.
Herr Krister såg bekymrad på sin broder, och han
tycktes gång efter annan vilja öppna sin mun och tala, men
alltid förstummades han, så fort han såg upp på ärkebiskopens
bleka, af outsläckligt hat och af en frätande harm förvridna
anletsdrag. Slutligen drog han fram under sin kappa
konungens bref, hvari denne bad prelaten återkomma till sin kyrka
och låta de gamla tvisterna falla för evigt i förgätenhet.
Ärkebiskopen tog emot det och kastade det obrutet på
elden.
»Så visst, som papperet där går upp i lågor», sade han
med en häftig, hväsande stämma, medan de stirrande ögonen
tycktes vilja tränga sig ut ur sina ögonhålor, »så visst må
den eviga elden brinna mellan mig och Karl Knutsson!»
Med en rysning vände sig brodern bort; så greps äfven
han, ehuru han visserligen icke var synnerligt blödsint, af
den förfärliga anblicken. Det var en makt, som vred sig i
sin dödskamp och därvid kom äfven sina egna män att darra
Teataméntet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
