Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»kungen han föB jungfru solfager hem.» 57?
Ormekungen tog jungfru Solfager upp ur svartan jord
Medan vi varde ung!
Och förde henne död allt hem till sin by.
Mig lyster uti lundén att rida.»
Här antog rösten ton af så rörande och innerlig sorg,
att ingen skulle hafva hört och sett sångerskan utan att
smälta i tårar. Hon upprepade dessa rader gång efter annan,
men allt svagare och svagare, tills de sista tonerna liksom
smögo sig ned till blommorna och sammansmälte med dem.
Och mera sjöng hon icke.
Hon lutade sig hastigt fram och såg utåt vattenspegeln
samt for med båda händerna öfver sin panna, strykande
tillbaka de framfallna lockarna, som om hon sett en syn, hvilken
bemäktigat sig bela hennes själ.
»Slut?» utropade hon. »Är visan slut? ... Ja, ja ... hon
är slut, för alltid slut, och Solöga hon lefver död sitt lif i
ormkungens by!»
Och så prässade hon sina händer mot sitt hjärta och
sjönk tillsammans invid korsets fot.
Då kunde riddaren ej längre styra de stormande känslorna
i sitt hjärta.
»Nej, Ingeborg!» ropade han, »där är icke visan slut...
minnes du icke, att jag lofvade dig henne hel, och jag har
henne.»
Men knappt trädde han fram ur dunklet, knappt uttalade
hans läppar Ingeborgs namn, så var hon åter försvunnen.
Utan tvifvel skulle han dock nu hafva hunnit henne, om
icke en djup graf plötsligt hindrat hans väg.
Han var dock nu fullkomligt viss, att det var Ingeborg,
och han gjorde följande dag ett besök på Lagnö gård, men
alldeles fruktlöst, och hans förtviflan steg med det tvingande
medvetandet, att han måste, infinna sig hos konungen i
Stockholm och ej vågade längre dröja här på ön. Så fort han
träffat konungen, ville han dock återvända och icke lämna
Lagnö, förrän han fått full visshet om, huru det förhöll sig
med denna sak.
Testamentet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
