Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ninives och Babylons kilskrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Två väldiga strömmar ega sina källor i Armeniens
högfjäll; båda styra de efter hand sin kosa mot söder. Med
skummande fart skjuter Tigris nedåt slätterna — de gamle
ledde dess namn betecknande, fastän etymologiskt oriktigt, ur det
»mediska» tigris pil; äfven det ideogram [-— -—] hal hal,
hvarmed kaldéerna skrefvo namnet, syftar troligen på dess
häftiga flöde. Saktare rullar Eufrat sina vattenmassor fram
parallelt med systerelfven. De båda färdas mellan öde fält, men ju
längre nedåt de hinna, dess rikare smycka de sin väg med
bördighetens håfvor. Ty liksom Egyptens Nil föra de med sig en
rikedom af alstringskraftigt slam, hvilket de efter hand afsätta
vid sina stränder. Så hafva under årtusendenas lopp dessa
floder genom sina uppsvämningar bildat stora landsträckor.
Hela Kaldéen är i bokstaflig mening en skapelse af dem. Det
eger därför också helt och hållet karaktären af ett alluvial-land.
Som en enda vid slätt utbreder det sig, och om en höjd ses
bryta den jämna ytan, är den nästan alltid ett
människohandens verk: en fördämning, en jordhög, som gömmer forna
slägtens städer och tempel, eller något dylikt. Klippblock och
öfver hufvud stenar äro här mycket sällsynta företeelser. De
folk, som vilja bygga, i dessa trakter måste söka något annat
ämne än stenen för att resa sig bostäder. Och de behöfva icke
länge leta efter ett sådant, marken under deras fötter bjuder
dem det i öfverflöd. Flodernas alluvium lemnar den
finaste, mjukaste lera, hvilken blott torkad i solen genast vinner
en för vanliga byggnadsbehof tillräcklig fasthet, och bränd i
eld blir hårdare och varaktigare än mången stenart. Men ej
blott till arkitektoniska syften lämpar sig denna lera, den fogar
sig i krukmakarens hand själfmant till mångfaldiga andra
odlingens behof. Huru högt lerbildandets konst redan tidigt
utvecklade sig på denna jord, därom vittnar ur-kaldéernas
begrafningssätt. Öfver det på marken utsträkta liket hvälfdes
en skål af bränd lera, formad i ett enda stycke, och likväl ofta
ända till 7 fot lång, 2—3 fot hög, 2 1/2 fot bred. Nutidens
lerarbetare åstadkomma sällan något motsvarande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
