Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ninives och Babylons kilskrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lemna en öfversigt af det väsentligaste innehållet i denna gamla
literatur, så vidt den hunnit blifva af europeiska lärde
bearbetad, är det utan tvifvel dess historiska del som främst måste
tilldraga sig vår uppmärksamhet, redan på den grund, att de
historiska inskrifterna hittils utan jämförelse äro oss mest
bekanta.
Med alla sina brister, om hvilka vi sedan skola tala,
bjuder oss den assyriskt-babyloniska historieskrifningen all aktning
för dessa gamla vest-asiatiska folk.
Är det ej underbart? Slägten, hvilka för oss synas stå vid
historiens yttersta gryningslinie, som därför minst af alla
borde veta hvad historia är, dessa slägten hafva dock på sitt
sätt mycket mer än något senare literaturfolk, ja mer än vår
egen samtid lefvat för historien.
När Babylons och Ninives väldige läto prägla berättelsen
om sina stordåd i leran eller stenen, var det mindre för sin
samtid de skrefvo än för en ofödd efterverld. På ställen, dit
intet assyriskt öga nått, på lerprismor, hvilka gömdes under
byggnadens grundvalar, på den nedvända ytan af salarnes
golfhällar, på baksidan af de alabasterskifvor, hvilka klädde
palatsens väggar, hafva vi läst månget stycke af Assyriens
fornhäfd. Det ligger något mycket gripande i detta djupa
medvetande om alltings förgänglighet, som möter oss här så tidigt
i mänsklighetens historia. Då man lade grundstenen till
byggnader, hvilka syntes böra trotsa tiden, och som verkligen ännu
efter årtusendens gång till en stor del oskadda trädt i dagen
för våra blickar, då hade man så lefvande för sin tanke, att
all mensklig möda dock ej räckte till att skapa annat än ett
förgängelsens verk. Hvarifrån hade man hämtat denna
erfarenhet? Det är ju som om här öppnades oss ett perspektiv in
i dunkla forntider, gömda bort om allt hvad vi lärt att kalla
med detta ord. Vi själfve, som sett så många verldsriken
ramla, så många verldsstäder blifva till grushögar, äro ju än i
dag så böjde att förgäta, att också vår tids materiella storverk
blott ega en varaktighet för stunden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
