Handledning uti nivelleringskonsten / 92-93 (1853) Author: Adolf Helander Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - §. 23. Om ängsvallnings-anläggningar eller ängsbyggnader och hvad dertill hörer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppfångas derefter åter i andra vattningsrännan och så vidare till dess
afloppsrännorna h bortföra det begagnade vattnet till afloppsgrafven.
Nästa afdelning får friskt vatten från tilloppsgrafven och
bevattningen sker i öfrigt här såsom i den förra, endast att afloppsgrafven
här slutligen direkt uppfångar det begagnade vattnet från sista
vattningsrännan. Vid sådan byggnad som denna genomhugges marken
vertikalt till 4 tums djup med den så kallade ängsbilan längs efter
snören spända utmed de horizontelt afvägde punkterna, utvisande
vattningsrännornas läge, och kommer denna sida då att utgöra
hvardera rännans nedre kant, hvarefter, och sedan torfven blifvit
borttagen, man bildar rännorna på det sätt att gräfning sker på 12 tums
afstånd ofvanom den redan gjorda genomhuggningen, snedt mot
densamma, så att rännornas sidoväggar nedåt formera trubbig vinkel
mot hvarandra till omkring 4 tums djup.

Det är ingalunda likgiltigt hvad vatten som man begagnar vid
en ängsbyggnad, utan bör man tvertom derå fästa mycket afseende
i fall valet är fritt af sådant utaf olika beskaffenhet, helst somligt,
såsom det jernhaltiga, till och med kan vara skadligt att använda.
Ju flere näringsmedel för plantrötterna som vattnet medförer, dess
mera tjenligt är detsamma för bevattning; så är t. ex. fältvattnet,
eller sådant som samlas från åkerfält och ängar, såsom innehållande
de mesta gödande ämnena, det för bevattning bäst passande; men
som detta slags vatten vanligen endast i ringare mängd förekommer,
egnar sig detsamma endast för bevattning af mera inskränkta
lokaler. Dernäst anses bäck- och flodvatten fördelaktigt, och i
allmänhet är vatten för ifrågavarande ändamål bättre från mindre
samlingar än från större. Källvatten, såsom kallast och minst gödande,
hålles likväl för sämst, ehuru sådant som uppspringer ur
mergellager anses såsom ganska godt och användbart samt derföre härifrån
kan göra undantag. I afseende å jordmonen är sandjorden den som
bäst egnar sig för bevattning och derå anläggningen mest lönar sig,
hvaremot moss- och dyjord hålles för att vara sämst.

Det nu anförda torde kunna anses såsom någorlunda
fyllestgörande ledning för att jemte något sjelfstudium kunna göra den i
nivellering hemmastadde skicklig att utföra mindre vidlyftiga enkla
ängsbyggnader; i det följande angående konstbyggda ängar måste
den inskränkning här ske, att endast principerna eller den för den
undersökande nivelleuren allmänna öfversigten af ämnet meddelas,
såsom eljest ledande till för stor vidlyftighet.

Skulle det ifrågakomma att uppgöra en nivelleringsplan till
konstbyggnad vid ängsvattningsanläggning å ett större fält, så
nlvelleras först fältet såsom förut är visadt, och låt fig. 46 c föreställa
den sålunda nivellerade ytan.

Fig. 46 c.[1] (Se även plansch i[2] slutet af boken).

Enligt denna figur föreställes horizontalplanet vara draget
genom vattenspegeln i den närliggande floden, hvarifrån vattnet skall
inledas på fältet, och är denna derföre satt = 0. Som man af de
påskrifna siffrorna kan finna, så måste utaf tilloppsgrafvarna, bvilka,
så vidt möjligt är, böra genomlöpa hela längden af fältet och
läggas öfver dess högsta punkter, den första komma att ligga utmed
gränsen af fältet eller längs ABCD etc. Härefter söker man läget
för nästa tilloppsgraf och följer till den ändan gränslinien AA’ då
man finner att punkten A’ på denna linie är den högsta; man
sammanbinder nu denna med högsta punkten på nedre hälften af nästa
tvärlinie BB’, nemligen punkten b, och denna åter med punkten 15
å nästa linie CC’, som här är den högsta; vidare denna med
punkten 9 å linien DD’ o. s. v. till punkten e. Vid sistnämnde punkt
låter man grafven i tvänne grenar fördelas enär fältets större bredd
dertill ger anledning, hvarföre samma punkt sammanbindes så väl
med punkten f som med k, begge å linien HH’, hvarefter på
enahanda sätt som förut, dessa begge grenar fortsättas till punkterna
i och n; längre kunna de ej utdragas, dels emedan fältet i
närheten slutar, och dels emedan marken derefter så betydligt sänker sig,
att aflopp för vattnet i stället här måste beredas. Lägena för de
större afloppsgrafvarne, hvilka efter bevattningen skola uppfånga det
begagnade vattnet och bortföra detsamma från fältet, bestämmas nu
aldeles på samma sätt, endast med den skillnad, att utmed längden
af fältet de lägsta punkterna (de med högsta siffrorna)
sammanbindas, såsom punkten o på linien AA’ med p på BB’, vidare denna
med punkten 25 på CC’, q på DD’, 35 på EE’ o. s. v. ända till
punkten R uti gränslinien. Uti samma punkt R utlöper den andra
större afloppsgrafven tvyR, hvars läge bestämmes aldeles på samma
sätt som den redan nämndas. Vid utmärkandet af dessa lägen kan
man markera afloppen såsom figuren visar med brutna streck såsom
– – – – – och tilloppen likaledes, men med punkter emellan
såsom — . — . — . — . — . —. Nu skulle det både vara för
kostsamt och oformligt att anlägga grafvarne aldeles i samma
riktningar som de uppdragna linierne utvisa, hvarföre man måste i
möjligaste måtto räta desamme, dervid aktgifvande att vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>