Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9G
DF.T VÄLSIGNADE ARBETET 102
inte utgör tusendelen af alla de missöden, som
händt. Inte ens det, som verkligen har betydelse.
Hvilan är sannerligen en mycket allvarlig
angelägenhet. Den fordrar stora och vackra egenskaper,
och den skänkes därför inte heller i rikare mått
mer än åt några få.
Det finns egentligen bara ett enda slags
människor, som kunna bruka den så, som den skall
brukas, i enlighet med sin natur; och det är
sådana människor, hvilka i sitt innersta önska att
lefva ensamma i en grotta, betraktande himlen,
hafvet och bergen och stillsamt tänkande öfver
hvad de sett och hört.
För alla andra är arbetet den största
välsignelse, fast de själfva naturligtvis inte veta det.
Efterföljande historia skall visa, hvilken
välsignelse arbetet är och hvilken fara hvilan.
Det var nämligen annandag jul. I går hade
det sålunda varit helg, i dag var det helg och
i morgon var det också helg, ty juldagen hade
infallit på en fredag.
Staden liknade en hvit trädgård, och man
kunde tro, att alla buskar voro fullsatta af
kvittrande sparfvar, men det var barnen, som lekte med
sina julklappar.
På julaftonen hade de fullvuxna gladt sig åt
barnens lycka, men när de måste stiga upp redan
klockan sex på juldagsmorgonen och trafva ut i
köld och mörker för att gå i julottan, började deras
lynne att surna. De hade ju också ätit alldeles
för mycket, så att de voro sura äfven i halsen,
och det värkte och brände — med förlof sagdt —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
