Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Färden - 4. Örnsköldsvik—Härnösand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖRNSKÖLDSVIK—HÄRNÖSAND
121
han väl knäckt landets urgamla t) ränner, prästerna, vilka förföljt
dem båda och till och med sökt bringa dem om livet.
Nu berättade Modin, som visst varit någorlunda samtidig med
Olle i Härnösands gymnasium, att denne skulle ha som ung varit
djupt förälskad just i en prästdotter men ha blivit skymfligt
avvisad och behandlad av hennes far. Olle kunde aldrig glömma
en oförrätt, och. enligt Modin, dock att märka själv präst och
illa berörd av, hur Olle framställt prästerna i "Vreden", skulle
denna upplevelse i ungdomen vara det frö, ur vilket fabeln
slutligen skulle ha spirat upp och vuxit till det gigantiska träd, som
är "Stora Vreden".
Jag frågade Olle många gånger, vem han egentligen i
Norrlands eller Ångermanlands gångna historia åsyftat med
"Mäster-Sara"’. Jag kände inte någon historisk figur, som passade in, och
ville ha upp åtminstone ett spår. Men det var lögn. Olle betedde
sig som alltid, då han inte ville ut med en sak: han knep ihop
läpparna hårt, till dess att han började skratta inom dessa slutna
läppar, så att han hoppade. Det betydde, att han njöt av den
olösliga gåta, han gett en.
Men det fanns en händelse, som gav Modins tes åtminstone
ett visst stöd. Nyårsnatten mellan 1904 och 1905 tillbragte Olle
och jag tillsammans. I Sundsvall. Det var antagligen hans svåraste
tid. Han hade fått sparken ur Sundsvalls-Posten, där ban dittills
uppburit en blygsam lön, närmast som korrekturläsare, han bodde
i ett, enligt vad det uppgavs, oeldat rum, och det antyddes, att
han t. o. m. svalt. Vad som höll honom uppe var förmodligen,
att han äntligen förmått sig att sända manuskriptet till "Vreden"
till sin gamle vän, Emil Svensén, historikern. Denne inlämnade
det, utan Olles vetskap, till Iduns då pågående litterära
pristävlan, men Olle, som alltså icke visste något om detta, levde
antagligen på hoppet, att Svensén bara, i alldaglig ordning, skulle
skaffa honom förläggare, så att han inte skulle behöva svälta
ihjäl — ty alla möjligheter voro, av skilda anledningar, just då
stängda för honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
