Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Johan Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149 Erik Johan Stagnelius.
Hvad båtar att qvida?
Vi lemne en. graf.
Att fly i det vida,
Gud vingar oss gaf.
Så varen oss helsade, brusande haf!«
Så foglarne qväda
På skyndande färd.
Snart mottar de späda
En skönare verld,
Der rankorna skälfva
I almarnes topp,
Der häckarne hvälfva
Bland myrten sitt lopp,
Och lundarne klinga af njutning och hopp.
När grymt sig förbyter
Ditt jordiska väl,
När höstvinden ryter.
Gråt icke, o själ!
Det ler bortom hafven
Mot fogeln en strand:
På hinsidan grafven
Är äfven ett land.
Forgyldt af den eviga morgonens brand.
VI. Snckarnes rnystér.
Suckar, suckar, äro elementet,
I hvars sköte Demiurgen andas.
Se dig om! Hvad gladde dina sinnen,
Kom ditt hjerta fortare att klappa
Och med fröjdens milda rosenskimmer
Flyktigt stänkte dina bleka kinder?
Säg, hvad var det? Blott en suck af vemod.
Som, ur andelifvets källa fluten,
Vilsefor i tidens labyrinther.
Tvenne lagar styra menskolifvet,
Tvenne krafter hvälfva allt, som födes
Under månens vanskeliga skifva.
Hör, o menska! Magten att begära
Är den första. Tvånget att försaka
Är den andra-. Skilda åt i himlen,
En och samma äro dessa lagar
I de land, der Achamot befaller,
Och som evig dubbelhet och enhet
Fram i suckarnes rnystér de träda.
Mellan lifvets sorgesuck och dödens
Menskohjertat vacklar här på jorden,
Och hvart enda andedrag förkunnar
Dess bestämmelse i sinneverlden.
Ser du hafvet? Ilande det kommer,
Vill med blåa, längtansfulla armar
Under fästets brölloppsfacklor sluta
Till sitt bröst den liljekrönta jorden.
Se, det kommer! Hur dess hjerta svallar
Högt af längtan! Hur dess armar sträfva!
Men förgäfves. Ingen önskan fylles
Under månen. Sjelfva månens fullhet
Är minutlig. Med bedragen väntan
Dignar hafvet, och dess stolta böljor
Fly tillbaka suckande från stranden.
Hör du vinden? Susande han sväfvar
Mellan lundens höga poppelkronor.
Hör du? Växande hans suckar tala,
Liksom trånsjukt han en kropp begärde
Att med sommarns Flora sig förmäla.
Dock re’n tyna rösterna. På löfvens
Eolsharpa klingar svanesången
Ständigt mattare och dör omsider.
Hvad är våren? Suckar blott från jordens
Dunkla barm, som himlens konung fråga,
Om ej Edens Maj en gång begynner.
Hvad är lärkan, morgonstrålens älskling,
Näktergalen, skuggornas förtrogna?
Suckar blott i vexlande gestalter.
Menska, vill du lifvets vishet lära,
O, så hör mig! Tvenne lagar styra
Detta lif. Förmågan att begära
Är den första. Tvånget att försaka
Är den andra. Adla du till frihet
Detta tvång, och, helgad och försonad.
Öfver stoftets kretsande planeter
Skall du ingå genom ärans portar.
Romanser.
I. Necken.
Qvällens guldmoln fästet kransa,
Elfvorna på ängen dansa,
Och den bladbekrönta Necken
Gigan rör i silfverbäcken.
Liten pilt bland strandens pilar
I violens ånga hvilar,
Klangen hör från källans vatten,
Ropar i den stilla natten:
»Arma gubbe, hvarför spela?
Kan det smärtorna fördela?
Fritt du skog och mark må lifva,
Skall Guds barn dock aldrig blifva!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
