Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Jonas Ludvig Almqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Jonas Ludvig Almqvist.
189
Ers Majestät!
»Pauvre dame brune! elie avait la
mine bien douce pourtant, sans affectation,
sans färde, mais bien melancolique.«
Så stora glänsande ögon ser man sällan.
»Innan hon flydde, när vi först träffade
henne, när jag röck voilen upp öfver hennes
ansigte, trodde jag mig först se en mask,
vackrare än någon natur kan härma.«
Sällan ses en verklighet sådan.
»Och hon flydde oss med en
förskräckelse; så naiv, att den icke liknade
en tillgjord rädsla, intet coquetteri, Essén.«
Så syntes det, men var kanske höjden
deraf.
»Pauvre belle dame, hon blir en triumf
för theatern. Hans Henrik, narraktigt —
nämn det för ingen; vi hafva en imagination.«
Sire!
»Detta barn är af obscure race. Hennes
taille, hennes façon är gai, men ändå, si
vous voulez, sombre; ja, noire. Jag såg
på hennes händer innan hon förskräcktes
för oss och sprang, jag såg på hennes
kinder och mun — hon hör icke till de
bättre klasserna.«
På en maskrad intränga folk af alla
karakterer.
»Det röda står ännu för våra ögon,
när vi blunde. Grand’chose! men det ville
vi säga — Vi vilje göra en gerning i afton,
som M:r Armfelt skall skratta åt i alla
sina dar (och vi skole fournera oss sjelfve
skratt deråt framdeles, frukte vi). Men nu
— prenez-garde, M:r Essen — yppa oss
för ingen, men gör som vi befalle.«
De voro komne på en plats, der ingen
menniska mer omkring dem syntes.
Öfverste-hofstallmästaren baron Hans Henrik v. Essen
stod i ädel och skön, men vördnadsfullt
böjd gestalt inför konung Gustaf III, som
yttrade:
»Entendez-bien, mon arni; detta barn
från mobben skall eftersökas för theatern,
kanske är hon redan uppfiskad, ehuru jag
ej sett henne der. Du skall hindra och
afböja det. Ej Armfelt, ej Debesche, ej
Aminoff får se henne; jag vill det ej.«
Hvad befaller då Ers Maj:t, att med
henne skall göras?
»Pauvre åme, douce & jolie ! ■— hvad
vill Konungen, att med henne skall göras?
Essen frågar och Konungen svarar: vi vete
ej. — Men hvad vi icke vilje med henne
skola ske, det vete vi. Det är vår vilja,
Essen, att hon ej blir 1’enfant perdu du
theatre, icke chose perdue, voyez vous.
Enfin, c’est un affaire bien etrange d’etre
perdu! — Aller se perdre! ah c’est immense,
horrible, effroyable — n’est-ce-pas? Aller
se perdre! grand Dieu.«
Min konung!
»Vi stå här ensamme, fortfor Gustaf III,
ingen hör, ingen ser oss, ingen vet häraf.
Sauver une fille, c’est un affaire bien
ridi-cule pour un Roi, n’est-ce-pas? — — Que
croyez-vous en? Essen skall ej yppa oss,
Armfelt får icke le öfver oss. Essen är
adelsman, gif mig parole.«
Ers Maj:t, tag min parole!
»Dunkla öde, hvad har jag med denna
flicka att göra? — Chose sombre et perdue,
que cette dame! — chose leste et charmante
pourtant! — Ja, Essen, om det till exempel
vore den sista handling under hela min
regering — — ordspråket säger, att
menniskans sista skall vara en inconsequence —
jag skulle ändå ej ångra den. Essen skall
hafva ett öga — vi vilje ej hafva det sjelf
— skall låta någon tänka på henne, låta
någon af bourgeoisie — någon pålitlig
se-henne till godo, utan att det skall komma
som en nåd från oss. Point de malice,
monsieur, pas de mystification. Vraiment,
c’est notre tout-de-bon, notre bon plaisir —
jag önskar henne samma slut som mig sjelf.«
Grupper af gående på långt håll hördes,
och en stark stöt, lik en fanfare af
blås-instrumenter, ljöd från danssalongen med
ett jubel, som genomträngde hela huset.
»Mitt goda folk roar sig, kom Essen, jag
vill gå ned. Folkets glädje det är en
konungs element — Quelle misère, anonymen
och hans biljett! Jag känner, att de älska
mig alla, hvad fara för en konung som iag?«
Blott några illasinnade af adeln kanske
— minnen frän Gefle —
Konungen vände sig hastigt till sin
följeslagare. »Essen, du är af adel —
sådan blod älskar och ärar jag. Jag är
sjelf af Wasa-hus, och vet hvad det är, att
en sådan vara. Vore all Sveriges adel som
du, Essen, då skulle jag icke hafva krossat
henne, och hon skulle älska mig, såsom
du gör. Kom låt oss le öfver denna vårt
Sveriges ännu återstående misère. Snart
skall sista stöten drabba den. Vi gå ned.«
En annan sida af den halfupplysta
gången. Först två masker, tigande, mätande
hvarann ifrån hufvud till fot. »Tvära stöflar
. . godt.« Den ena nickar åt den andra.
— Derefter tre masker till, tigande,
mätande de förra och hvarann från hufvud till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
