Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur passet mitt framför dem. Mannen som körde
sprang bredvid hundarna, och han vinkade med
handen åt de mötande.
»Vance!» utbrast Frona, då han hastigt höll in
hundarna. »Vad i all världen gör ni här? Funderar
ert syndikat kanske på att jobba med bränsle?»
»Nej, så dåliga är vi inte.» Han strålade av
för-tjusning över mötet och skakade hand med henne.
»Men Carthey överger mig — han går ut på
undersökningar någonstädes runt nordpolen, tror jag. Och
därför är jag ute på spaning efter Del Bishop, om
han vill ta plats hos mig i stället.»
Han vände på huvudet för att se på hennes
följe-slagerska, och i samma ögonblick såg hon leendet
försvinna från hans ansikte och avlösas av ett vredgat
uttryck. Frona var hjälplöst medveten om att hon
icke hade det ringaste välde över situationen, och
ehuru en upprorisk känsla gentemot dess grymhet
och orättvisa rörde sig på djupet i hennes bröst,
kunde hon ej göra annat än följa den lilla tragediens
snabba förlopp. Den främmande kvinnan mötte hans
mörknade ögonkast med att krypa ihop som under
ett hotande slag och med en min som bönföll om
barmhärtighet. Men han såg på henne länge och
kallt och vände henne därefter ryggen. Då han
gjorde det, såg Frona hennes ansikte bli gråblekt
och få en trött min -— och där var nu förklaringen
på det skärande och hänsynslösa i kvinnans skratt.
En infernalisk bitterhet lyste i hennes ögon och var
nära att ge sig luft i ord, men så råkade hon i
detsamma se på Frona, och nu försvann allt uttryck
utom den oändliga tröttheten ur hennes ansikte.
101
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
