Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
första tonerna av en schottish, och Lucile vände sig
om för att gå vidare. Men en plötslig impuls
förmådde Corliss att gå fram till henne. Det skedde
fullkomligt oöverlagt; han hade icke förut haft en
tanke på att göra det.
»Jag är mycket ledsen», sade han.
Hennes ögon blixtrade av harm. då hon vände sig
emot honom.
»Jag menar det», upprepade han och räckte fram
sin hand. »Jag är .mycket ledsen. Jag bar mig åt
som en tölp och en feg stackare. Vill ni förlåta mig?»
Hon tvekade. Vis genom erfarenheten betraktade
hon honom forskande för att utspana hans verkliga
motiv. Men så veknade hennes uppsyn och hon tog
hans hand. Hennes ögon fördunklades av en dimma.
»Tack!» sade hon.
Men de väntande dansörerna började bli otåliga,
och hon fördes bort i armarna på en vacker ung man
med mössa av gult sibiriskt vargskinn. Corliss vände
om till översten och kände sig alldeles obeskrivligt
god och förvånad över vad han hade gjort.
»Det är en förbannad skam!» Översten följde
Lucile med ögonen, och Vance förstod hans mening.
»Jag har nu levat i sextio år och hela tiden haft
ögonen med mig. men ändå är kvinnan ett större
mysterium för mig än någonsin. Se på dem — se på dem
alla!» Hans blick omfattade hela skådeplatsen.
»Fjärilar, glimtar av ljus och sång och skratt, som dansa
och dansa utför den sista sluttningen ner till
avgrunden. Inte bara Lucile, utan alla de övriga också.
Se på May där -— hon, som har panna som en
madonna och tunga som ett rännstensutskum. Och
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
