Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Äldre Västgötalagen. Normaliserad text. Upsala W. Schultz
1876. VIII 67 s. (Dtgifven af E. Schwartz och A. Noreen.)
Det är en länge känd brist, som ändtjigen blifvit afhjälpt, sedan
vårt vigtigaste språkliga minnesmärke utgifvits i en upplaga, som
genom sin prisbillighet är lättare åtkomlig och kan blifva allmännare
spridd än den gamla Collin-Sclilyterska. Utan tvifvel kommer denna
bok att blifva af stor betydelse för undervisningen i svenska språket
vid våra universitet, ocli det är i följd häraf, som vi ansett det icke
vara otjänligt att underkasta den samma en närmare granskning. Väl
inser förf., att denna granskning egentligen fordrat en person, mera
bevandrad i det svenska fornspråket än han själf; men då ingen mera
i detalj gående kritik ännu synf=! till, har han gripit sig verket an i
hopp om att därigenom i någou mån kunna öka bokens användbarhet.
Vid de allmänna grundsatserna för normaliserandet, hvilka
utgif-varne i företalet framstält, hafva vi icke mycket att anmärka. Dock
anse vi det felaktigt, att e bibehålies, då isl. har é, hvilket ju i
allmänhet i fsv. återgifves med œ Så är t. ex. per (dat. sing.) Md. 31)
bibehållet, ehuru det oftast skrifves^nær. Visserligen kan man vid. enskilda
fall antaga, att ostadigheten i skrifs*ättet antyder en vacklan i uttalet;
men detta antagande får ej utsträckas för långt, annars vore
forn-svenskan ett märkvärdigt oregelbundet språk, hvartill ett motstycke i
verkligheten knappast låter sig uppvisa. — Lika litet kunna vi inse,
hvarför e fått kvarstå i brenna och bresta ; ty väl ligger det antagandet
närmare till hands, att dessa äro de äldre formerna —■ altså beteckna
brannœ och brasta —, än att de skulle vara uppkomna af brinna,
brista, då öfvergången af i till e i stamstafvelser ännu ej torde
förekomma på äldre Västgötalagens tid. Det samma kan sägas om
ekki samt om fek, hvilka säkerligen föreställa ékki, fœk (isl. ekki, fékk).
Det enda fall, som skulle kunna väcka tvekan, vore prern för prim ;
men utom det att detta prern är skriffel för tvem, skulle det ock kunna
förklaras som prcem = isl. pr em"). — Betänkligt synes det att antaga,
att det enkla g i lagia, ligia o. s. v. har någon grund i verkligheten.
*) De förkortningar, som här användas, äro dels de samma som i den
granskade skriften, dels de som vanligen användas i arbeten öfver
fornsvenskan, och hafva därför ej ansetts behöfva någon
förklaring.
2) Den i det senare språket så vanliga öfvergången af i till e torde
hafva tagit sin början i ändelser och afledningsstafvelser, och detta
redan på äldre Västgötalagens tid, ss. i bonde, oleng-, ja, e synes
t. o m. här och där hafva öfvergått till a. t. ex. i fearfölangh,
Jiörangiar. analoga med det nysvenska uttalet bondän af bonden
o. s v., där e blifvit ä såsom i vån af ven (vin), i sven, hell m. fl.
— Det fsv. e i bonde torde knappast få omedelbart sammanställas
med det i äldre isl och fornnorska handskrifter förekommande e
för i i ändelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
