Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
formerna, synes tvärtom tala för omedelbar uppkomst af
dessa, således ηΐτιήωνται af (χΐτιάονται, icke ai αΐτιωντηι3). Man
må invända, att fördubblingen ju här träffar den förste, med
högton försedde halfdelen af den circumflekterade vokalen i
penultima (αιτιώνται) ; accenten förblir dock förryckt, och
pho-uetiskt är en lång stafvelse icke lika med två korta, om
hon ock är det till rhythmeu eller tidsutsträckningen.
4. Anmärkningen, att förändringen af ao till oo, οω icke
förekommer på andra områden af formläran och att de
assimilerade formerna icke äro ett förstadium för de
kontra-herade, eger sin obestridliga riktighet. Men det låter väl
tänka sig, att båda slagen af vokalförändring («o till εω och οω)
kunnat förekomma på ioniskt språkområde, hvilket enligt
Herodotus på hans tid eger fyra olika dialekter, ocli otn vi iå tro våra
texters tradition, omslöt sådana varieteter som den af π och
X i pronominalstammar3). Hvad beträffar assimilerade
formers förhållande till de sammandragne, så är icke heller
ιτόος öfvergångsform till πώς eller δρέοντες till δςώντες, men som
biformer äro de faktiska, och det låter tänka sig, att de af
L. Meyer och Christ antagna ahiåovtctt, φόος o. d. befunnit sig i
samma förhållande till αΐτιάονται och «ϊτιωνται, φάος och φως.
III.
I sin upplaga af Odysseen har Fick upptagit
Wacker-nagels åsigt om diektasis på sådant sätt, att hau förvisat
hela företeelsen från rhapsodernes uttal till utgifvarnes tex-
’) Herodianus upställer, II. 308, den regel, att όιαί(ΐιαις ov ipvidttei tor
tiirar men ΰ Λλιανααμος yvlåttsi. Ehuru regeln i enskilda fall icke
alltid slår in, ligger den riktiga anmärkning till grand, att άιαίρισις
såsom upplösning af kontraktion flyttade accenten tilbaka till det
ställe, han innehade före kontraktionen t. ex. från penultima i
oQwteç till antepenultima.
2) „Cur duas vias (»vyétar och ôÿimr) linguam iniisse negamus?“,
Christ, 1. c. 176.
3) Detta har, som bekant är, från olika ståndpunkter förnekats, i det
somlige i η (οπω}, nyion. οχως) se aeolism (K. O. Müller, Fick),
andra atticism (Sayce). I forntiden har, så vidt jag känner,
förhållandet aldrig betviflats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
