- Project Runeberg -  Bilder ur Nordens Flora /

(1917-1926) [MARC] Author: C. A. M. Lindman - Tema: Nature, Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Bilder ur Nordens Flora: Bok Förra Nästa Index Innehållsförteckning

367. Bok, Fagus silvatica L.

N. Bök.

De skogbildande träden i våra länder äro ej många: boken, eken, ett par björkarter, granen och tallen. Av dessa träd är det blott boken, som kan bild fullt rena, oblandade skogsbestånd, lika de danska bokskogarna, ehuru till sitt omfång ej synnerligen stora på skandinaviska halvön, emedan de här endast förekomma i Skåne, vårt tätast bebyggda landskap. Norr därom har boken av historiska orsaker det minsta utbredningsområdet av våra skogsträd. I blandade skogar växer bok tämligen ymnigt endast upp till en gränslinje, som tänkes dragen från mell. Bohuslän till s.-ö. hörnet av Kronobergs län, därefter mot norr till Östergötlands gräns sedan mot sydost till Kalmarsund. Denna linje är nordgränsen för Sveriges bokområde. Bokar finnas dessutom enstaka eller i små beståd i norra Västergötland, norra Småland, på Omberg m. m., och planterade h. o. d. ända upp till Gävletrakten. I Norge växer boken i landets s. del, där en större bokskog finns vid Larvik, och längs den milda västkusten till norr om Bergen. Den saknas i Finland.

Bokens inskränkta utbredning hos oss kan åtminstone till en del förklaras därav, att denna art har uppnått Skandinavien i en långt senare tid, än våra övriga lövträd. Dess härdighet talar för, att den ännu ej nått sin klimatiska nordgräns. Då man vet, att Skandinavien i en ganska sen geologisk tid varit täckt av inlandsis, liksom Grönland i våra dagar, så är det klart, att vår nords vegetation först efter denna isperiods slut så småningom tagit våra länder i besittning och därvid steg för steg framskridit från söder mot norr. Skåne hade nämligen till en början samma arktiska klimat som våra högfjäll, vilket bevisas av de fjällväster, som nu träffas fossila därstädes, t. ex. fjällsippan (nr 305) och små fjällviden (nr 382). Hela vår högre vegetation har således invandrat i en jämförelsevis sen period, och nya arter invandra än i dag, liksom andra ännu är stadda i framåtskridande norrut. En sådan art är boken, ty den segrar långsamt men säkert över andra träd på samma lokaler, och dess överlägsenhet i denna strid om utrymmet beror på dess natur att vara en skuggväxt, som både ger och tål djup skugga. Bokens krona når en ofantlig bredd, och dess skott äro liksom almens (nr 366) utbredda till vågräta plan i många våningar över varandra. Då bladen därjämte såsom fulllt utveklade äro tämligen tjocka och fasta, blir marken under trädet starkt beskuggad. De unga bokarna trivas väl i ekflorans bördiga jordmån, ekbackarna, skogsängarna o. s. v., men från dessa uttränges först och främst eken, som är en "ljusväxt" och i längden ej föredrager beskuggningen av bokarna, och sedan försvinna även den solälskande och färgprålande ekflorans övriga medlemmar. Till och med i konkurrens med granen kan boken avgå med segern. I en ren bokskog av hög ålder kan det vara så skumt, att man knappt ser att läsa, och undervegetationen saknar träd och buskar samt är även ytterst fattig på örter (se t. ex. myskmadran, nr 71!).

Boken är av utomordentlig skönhet, både till sin stam, som hos isolerade träd ofta uppnår kolossal tjocklek, men i skogsbestånd liknar en hög, rak pelare med slät, ljusgrå yta, och till kornans form, förgrening och djupgröna färg. Ingen skogsbild är mera ägnad att giva ett överväldigande intryck av storhet och allvar, än den åldriga bokskogens högvälvda och dunkla interiörer. Och dock är detta träd ej en tillräcklig vinst i utbyte mot eken, -- såsom vi sett utbreder sig boken i främsta rummet på ekens bekostnad. Bokens ved har nämligen ej samma värde som ekens, vartill kommer den skada, som boken gör både den ursprungliga växtligheten och marken, i det att jordmånen blir torr och torvartad. Den viktigaste användning, man har av bokveden, är till bränsle och till vissa redskap, som utsättas för vatten, såsom båtkölar och kvarnhjul. Dessutom användes den till möbelvirke, til smördrittlar, till träskor m. m.

Fagaceerna, de ädlaste och värdefullaste av hängeträdens familjegrupp, äro sambyggare med oansenliga vindblommor, som utvecklas samtidigt med bladen. Hos både bok- och eksläktet består hanblomman av blomkalk och flera ståndare, honblomman av en obetydlig blomkalk och en 3-talig pistill, vars fruktämne omgives av en samling skyddsfjäll. Hos boken äro honblommorna två inom ett gemensamt hölje av dylika fjäll, och även frukterna, som äro tresidiga nötter, sitta 2 tillsamman inom den vedhårda, piggbärande skål, som uppkommer av detta hölje. Skålen öppnar sig slutligen med 4 starkt tillbakaslagna, invändigt sammetsludna flikar, fig. 5. Nötterna eller bokollonen hava ett ätligt frö, som dock är något beskt och förorsakar illamående, om sådana förtäras i större mängd. De äro liksom ekollon värdefulla till svinfoder. Fröets byggnad är hos både boken, eken och hasseln densamma som hos ett mandelfrö och en äpplekärna (se tavl. 283, fig. 6!). Groddplantor förekomma ymnigt i boksogar och igenkännas på de breda, nästan tvärhuggna hjärtblandens silvervita undersida.

Tavl. 367. Fig. 1 gren med han- och honblomställningar, 2 ett litet stycke av bladets undersita med ett domatium i en nervvinkel (10/1), 3 hanblomma (3/1), 4 honblomma (3/1), 5 de två nötterna och den omgivande skålen (1/1), 6 de två nötterna, av vilka den ena avskurits på tvären.
Förra Nästa Index Innehållsförteckning


Project Runeberg, Fri Jun 27 21:07:09 1997 (runeberg) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nordflor/367.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free