Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I Fennoscandia av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I FENNOSCANDIA
kan han återställa dokumentet med den högst
vederbörliga påskriften: Matkustanut Torniosta,
J. A. Pavikujo. På svensk mark — och
svenskheten, den rikssvenska och storsvenska, gör sig
strax påmind. Den resande för dagen tas emot
av en vräkig jättebyggnad, i kristidsstil, efter
kristidsformat, med kristidskostnader; därinne
glaserade väggar, garanterat konstnärliga
dricksvattenfontäner, labyrinter av paradtrappor.
Haparanda järnvägsstation, den dyraste i landet,
står vid gränsen som ett halvförfallet monument
över det Storsverige, som inte blev av — vid
sidan av Haparanda vattentorn och Haparanda
Stadshotell. I hotellmatsalen, öde och oändlig
med sina rader av vitdukade bord som ett ishav,
sitta glesa grupper av dystra infödingar; de leva
i minnet; när spriten har värmt upp dem, komma
de tillbaka till älsklingsämnet: storhetsperioden,
den gamla goda kristiden, då Haparanda var en
europeisk knutpunkt, den enda stora porten mot
Öster, där folket var idel millionärer och konsuler,
där vardagsdrycken var champagne, den naturliga
förmedlingsorten för alla halvdunkla affärer och
helsvarta intriger; här slog kristidens hjärta, och
nu är den stendöd. Aldrig har ett förflutet
snabbare plånats ut; tio år efteråt existerar
Karungi inte mer, och Haparanda är en glömd
gränsort, en död farled. Men bygden finns kvar,
en naturlig bygd, från början skapt till odling och
välmåga: älvdalen som här nere har vidgat sig till
en slätt, fetare och bördigare än den skånska
i andra ändan av det avlånga landet, översållad
av välbyggda, synbart och högfärdigt förmögna
gårdar. De tala finska där, på bägge sidor om
älven; och hela bygden stämmer möte, oberoende
av gränsstrecket, på Torneå marknad, där också
lappar och en och annan kvarglömd ryss traskar
omkring i det stojande vimlet — en hel liten stad
av marknadsstånd med granna dukar och hårda
kringlor och ångande kaffekokare och vevande
positiv och kanonfotografer i legio och allt vad
hjärtat kan begära. Det är Topelius Finland,
som har glömt sig kvar i Torneå marknadsidyll.
Här griper Finland över i Sverige, långt ner mot
Kalixdalen spåras finskt blod, finskt tungomål,
finska vanor. Det är det Finland som alltid har
talat finska och alltid varit svenskt. Vid bygdens
nordgräns står Övertorneå gamla kyrka mitt emot
det finska Aavasaksa; det är det svenska
kultursamhällets utpost mot obygden, förlagd just där
vinternatten och midnattssolen först spåras;
ombonad, hemvarm och solid står den där med sina
färgglada väggmålningar i rustik barock som ett
minnesmärke över den riktiga stormaktstiden,
den som skapade ett bestående Storsverige och
lämnat spår dem tiden aldrig plånar ut — den
norrländska bygden. Det kivas friskt däruppe och
konkurreras friskt, det är spänning, irritation,
klåda längs det röda snittet; det är tecken på att
det inte blöder längre, utan ärras. Bygden, det
heliga arvet av gammal gemenskap, hålles vid
makt av svenska och finska händer. Ingen
främmande gränsvakt från sydost hindrar längre svensk
och finne att mötas i det enda väsentliga — i
arbetet.
#
Det finns ett geologiskt begrepp, som heter
Fennoscandia. De landmassor, som därunder
sammanfattas, lära bilda en ursprunglig och
oupplösbar enhet. Men samtidigt ger den valda
namnformen en särställning åt Finland gentemot
det skandiska komplexet i trängre mening. Hos
namnbildaren ha etnografiska och politiska
tankegångar korsat de rent geologiska. Till natur och
struktur är Finland helt enkelt ett stycke
skandinavisk mark. Men ingen kan smussla undan det
faktum, att där bor ett folk av annan stam och
med annat språk. De fyra andra folken — norrmän
och svenskar, danskar och islänningar — äro
vuxna ur samma rot, och de äro genom hela sin
historia ömsesidigt sammanvävda med varann;
de tala fyra — med norska landsmålet fem —
dialekter av samma språk; de kunna alltid göra
sig förstådda av varandra. Suomis folk har sitt
eget ursprung, det språk som blev deras stämma
i världen, är stämt i en tonart som i våra öron
ljuder exotisk. Deras runor äro inte våra; vi
förstå inte deras Kalevala, och de ha ingen del i
den isländska diktning, som för oss tolkar Nordens
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
