Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Varför älskar jag mitt fosterland av F. E. Sillanpää
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VARFÖR ÄLSKAR JAG MITT FOSTERLAND
Finland var ju på den tiden oskiljaktigt förenat med ryska riket, och jag
tror inte att tsaren hade några trognare undersåtar än den allmoge som då
bodde i min hembygd. Och jag kan inte heller föreställa mig någonting
som var mera främmande för denna allmoge än allt som hade med ryssen
att göra, börjande med rysslukten — för att inte tala om annat. I ryssen
såg dessa enkla män och kvinnor en framför allt i fråga om förståndet ganska
barnslig och outvecklad varelse, som det inte lönade sig att ta på allvar. Dock
gav de honom erkännande för händighet, smidighet och över huvud för
sådana egenskaper och färdigheter som den lugne och betänksamme finnen inte
satte något större värde på. Till dem hörde också hans erkända men inte
synnerliven uppskattade förmåga att förföra kvinnor av en viss typ.
Kvinnorna som lät narra sig av ryssarna var förstås något klena till förståndet
också de.
Det var alltså på det viset jag under de för utvecklingen betydelsefulla
barnaåren fick min uppfattning om Finland, det älskade fosterlandet. Kanske
är det lämpligt att säga redan här, att jag aldrig blivit van vid att tänka
mig Finland annat än som självständigt — och detta är väl anledningen till att
den politiska «frigörelsen» och «befriarna» kanske inte förmått utlösa någon
större entusiasm hos mig. I denna mentalitet, karakteristisk för människorna
i min hembygd, ser jag det fastaste värnet för Finlands frihet. Vår politiska
självständighet är en historisk tidsfråga — i synnerhet som man hos oss
synes sakna nödig förståelse för från vilket håll vi borde skaffa oss ett
välvilligt stöd, låt vara till priset av diverse uppoffringar. Men åtminstone en
sak kan jag — med den kännedom jag har om folket i min hembygd —
anse för viss: vårt folk kommer alltid att bevara sin inre självständighet,
oberoende av språket och sinnelaget hos den «herre» vi möjligen kan få
oss på nacken.
Därför älskar jag mitt vackra fosterland och det ädla, envetna och envisa
folk som bebor det. Medvetandet om det är källan till min kärlek. Det är
det som ger guldglans åt bergen, dalarna och höjderna i detta land.
Här har jag begått det felet mot reglerna för kriaskrivning att jag
placerat den känslofulla slutklimaxen redan i början. Nu ber jag bara naivt
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
