Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ofta segrande nordmannahärar i hjärtat af riket. I det af
nordiska vikingar ofta härjade Spanien kämpade de kristna
staterna Kastilien, Aragonien och Navarra strider på
lif och död med morerna, den muhammedanska religionens
bekännare i kalifatet Kordova i södra delen af riket.
Tyskland var sönderslitet af strider mellan kejsaren och hans
vasaller och mellan kejsaren och påfven. Italien härjades
af nordmän och saracener, hvilka senare bemäktigade sig
Sicilien och flere städer i nedre Italien, eröfringar, hvilka
dock efter en tid öfvergingo till skandinaviska ättlingar
från Normandie. I länderna å andra sidan Östersjön grundade
svenskarne det väldiga ryska riket och hotade från
det samma gång efter annan det östromerska kejsardömet.
Öfver allt, hvart hän man än blickar, ser man inre och
yttre krig, under hvilka tanken på fredliga eröfringar
genom kolonianläggningar icke kunde hos folken slå djupa
rötter.
Det enda folk i Europa, som under i fråga varande tid
grundade kolonier i främmande länder, var nordmännen.
Men för att kunna beherska sina väldiga med svärdet gjorda
eröfringar, för att kunna bemanna de stora flottor, hvilka
“svärmade omkring på kända och okända haf”, kräfde
nordmännen hvarje år ett stort antal rekryter från Norden;
följaktligen kunde utvandringen från de skandinaviska länderna
för brytande af bygd i obebodda länder icke blifva
så stor som i våra dagar. Många, ja, kanhända de fleste
efter ära och byte fikande nordiske ynglingar föredrogo
också vikingalifvet framför nybyggarelifvet. Det var ju dem
möjligt att under det förra uppsvinga sig till länsherrar i
Frankrike, till grefvar och hertigar i England. Och äfven
om höga äreställen icke kunde uppnås i vapentagna
länder, så var det för dem bättre tillfälle att “afla gods”
(förvärfva sig rikedom) med svärdet än med plogen. Följden
häraf blef, att nordmännens flottor allt jämt tillväxte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
