Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Heimskringla’s Prologus om brunaqld och haugsqld. Stället lyder i
öfversättning sålunda: »Den första åldern kallades bränneåldern;
då skulle man bränna alla döda och resa bautastenar efter dem.
Men sedan Frej blifvit höglagd (heygir) vid Upsala, så gjorde
många höfdingar högar ej mindre än bautastenar till minne efter
sina fränder. Och sedan konung Dan den store i Danmark låtit
göra sig hög och befallt, att man efter hans död skulle bära in
honom däri med konungaskrud och vapenrustning och hans häst
med sadeltyg och mycket annat gods, så gjorde många af hans
ättlingar sedan sammaledes, och därmed började högåldern i
Danmark. Men hos svear och norrmän höll sig bränneåldern länge
därefter.»
För att rätt bedöma detta yttrande — denna »teori» kunde
man gärna kalla det — böra vi först något jämka det med ledning
af Snorres egna nyss anförda ord i kapitlet om Odens lagstiftning.
Där talar han nämligen om såväl högar som bautastenar såsom
märken öfver brandgraivax, och detta, efter hvad arkeologien visar,
med full rätt1. Att han i Prologus talat om högar såsom endast
tillkommande obrända lik, beror tydligen på en språkets makt
öfver tanken. De båda motsatta bruk, som här skulle framhäfvas,
kallades i dagligt tal at brenna och at heygja. Dessa uttryck gällde
det mest i ögonen fallande momentet i handlingen, hvilket var i
ena fallet likets förbränning, i det andra dess införande i den delvis
redan färdigbyggda högen. Att i förra fallet mestadels en hög
sedermera uppkastades öfver bålresterna, var en cura posterior, som
1 Att bautastenar, oafsedt då de, såsom Håvamål omtalar, restes vid vägarne
såsom minnesmärken, endast förekommit i samband med brandgrafvar och däremot
ej rests öfver obrända lik, synes äfven arkeologiskt hålla streck, såvida nu därmed
skall menas endast de höga resta stenarne och ej hvilka "stensättningar* som hiilst
vid grafvar. Föröfrigt har Snorre själf äfven i fråga om bautastenarne motsägande
uppgifter. Så säger han i Håkan den godes saga kap. 27 om den i skepp höglagde
Egil ullsäck, att höga bautastenar stå vid hans hög. Den äldre versionen i Fagrskinna
har här: i pau skip var lagör valrinn ok orpnir par haugar utan at, par stendr ok
baulaÖ arsteinn hår sem Egill féll; detta synes snarare afse en minnessten.
Bautastenar vid obrändt lik omtalas också efter allt att döma i Flatöboken I, kap 305,
och Egilssagan kap. 22.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
