Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunskaper möter oss i slutet af Orvar Odds saga (kap. 31, 32),
där författaren låter Odd föreskrifva sina män att lägga hans lik
i en huggen stenkista, samla ved däromkring och bränna upp
alltsammans. Denna skildring är arkeologiskt sedt lika omöjlig som
från alla synpunkter den slutliga anmärkningen: »så säga de flesta,
att Odd varit 12 alnar hög, ty så lång var stenkistan innantill»(l).
Från dessa sena, förvirrade försök att skildra hednatidens
grafskick återgå vi till de tidigare sagorna för att granska deras
framställningar af öfvergången från hedniskt till kristet begrafningssätt.
Lika skarpt som förut mellan brenna och heygja skilja sagorna, så
snart de komma in på den kristna tiden, mellan det hedniska
bruket att heygja och den nya seden att grafa (eller jaråd) viå kirkjuv.
Då Håkan den gode, som i sin ungdom blifvit döpt i
England, men ej haft kraft nog att sprida kristendomen i Norge,
dödligt sårats i slaget vid Stord, erbjödo sig hans vänner att föra
hans lik till England och begrafva honom vid kyrka. Men han
svarade: »det är jag ej värd, jag lefde här som hedningarne, man
skall också jorda mig som hedningarne» Han blef också
hög-lagd vid Sa^im i Nordhordaland, där »Kungshögen» ännu finnes.
Kettil flatnef och hans barn flydde för Harald hårfager till
»Söderöarne» (Hebriderna), där de antogo kristendomen. Sonen
Björn kom först senare dit och ville då ej blifva kristen, utan begaf
sig vidare till Island, där han bosatte sig och dog; »och blef han
höglagd enligt forntida sed, enär han ensam var odöpt af Kettils
barn», heter det i Flatöboken I, kap. 216 (jfr Landnåmabok II, 11).
1 Jfr de formelartade uttrycken frä heiönum haugi och telja langfeår til haugs
ok til heiöniy som förekomma i norska urkunder ännu vid medeltidens slut; se
Fritzners lexikon under haugr, det yngsta där anförda brefvet är från 1515 (DN
II, 1048).
2 Denna skildring enligt den äldsta versionen, i Fagrskinna. Snorre (och
efter honom Flatöboken) är något ordrikare. Berättelsen går nog för öfrigt tillbaka
på Eyvind Skaldaspillir’s Håkonarmål, särskildt versen:
Gerd ar vårar,
kvaå hinn göd i konungr,
viljum vér själf r hafa,
hjälm ok brynju
skall hiröa vel,
gott er til geirs at taka.
(Snorre, Håkans saga kap. 32).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
