- Project Runeberg -  Nordisk tidskrift för vetenskap, konst och industri / 1882 /
89

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MARIANNE.
lunda prägeln däraf. Här finnas inga långdragna saker, inga öfver
flödiga samtal, som icke belysa personernas karakter eller utveckla
handlingen, och stilen utmärker sig för en sällsynt bestämdhet och
samraanträngning. Hufvudfiguren i boken, den unga, lefnadströtta
fröken Marianne, är en helt modern person, det sista årtiondets pro
dukt, den negativa verldsåskådningens barn. Men hon är framstäld
som en person, för hvilken man icke kan undgå att få intresse; det
finnes i bilden af hennes väsen många ädla syften, och huru hon än
uppför sig, kommer man likväl till det resultatet, att hon är den be
tydligaste bland bokens karakterer. Hennes tvifvel på alt, hennes
leda vid lifvet och törst efter att få denna afhulpen, härleda sig dock
icke så mycket från en djupare strid, icke från något vägande och
förkastande af hvad som bör tillfredsställa cn själs innersta behof,
utan är snarare den naturliga följden af ett alldeles tomt lif. Hon
tror sig hafva sett och hört alt, som kan uppfylla och tillfredsställa
en människa, och hon anser sig däri icke kunna finna någon näring.
Den verkliga sanningen är, att hon egentligen icke känner något
annat än den förnäma verlden i dess allra bedröfligaste uppenbarelser.
Efter att dagligen ha umgåtts med kammarherre Sternhoflf och hans
misslyckade son och som förströelse endast haft det ytliga umgänget
i stora sällskap, kommer hon sist till en pessimistisk och sorglig åskåd
ning af lifvet och människorna. Det är den gamla, men alltid nya
historien om, huru en människosjäl, framför alt en, som är utrustad
med större gåfvor, försmäktar och trängtar efter att lefva, när den är
inspärrad i konvenansens hvitmenade fängelse. Marianne gör samma
misstag som så många bland hennes själsfränder, hvilka tro, att de
hafva uttömt lifvet, innan de ännu känna det, och som anse, att deras
människoförakt beror på en djup filosofisk grund, i stället för att det
egentligen beror på en maktlöshet hos dem själfva i att använda sina
krafter och tränga in i sakens kärna.
När man som Marianne endast sitter och gäspar och fryser och
sedan dansar bort nätterna, kan man icke vänta, att lifvet skall an
taga någon särdeles frisk ocb sann färg; och när man talar om att
arbeta och uträtta något, men aldrig försöker att lägga två strån i
kors för egen eller andras nytta, då är det ju också tämligen natur
ligt, att man finner lifvet tomt. Denna moderna typ, som alt mer
och mer tyckes göra lycka ej blott hos författarne, utan också i verk
ligheten och som, själf sysslolös, med händerna i fickan, ser förakt
ligt ned på den öfriga verlden, har dock altfor litet allvar i sig för
att i längden kunna göra något intryck. När en människa efter stora
tankestrider och hårdt arbete kommer till tvifvel och mörker i sin
verldsåskådning, då måste cn sådan personlighet ingifva högaktning
genom den själskraft och den smärta, detta har kostat; men när hvilken
nybakad student som hälst kommer och såsom en annan modesak
89

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 20:19:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nordtidskr/1882/0099.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free