Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om det Natursköna, af Mag. Doc. B. E. Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
B. E. - Malmström.
allmänna lif »om han företer sig såsom allmän ände, såsom
Verldsande.
Det är först, i den organiska naturen som man möter
den fullständiga sammangjutning (i-ett-bildning) af det inre
mëd det yttre, som utgör hvad man i vanlig oeh
inskränktare mening kallar Lif, individuellt Lif. Likväl finnes här
ännu icke öfverallt den vexelverkan mellan själ och kropp
som man äfven uppställer såsom Lifvets villkor *).
Växtriket, som likväl tillhör den organiska naturens sfer, tilK
erkänner man icke någon själ. Också står växtriket på
gränsen mellan den oorganiska naturens blott yttre
tillvarelseform och djurrikets själiska innerlighets Trädet är ännu
genom sina rötter fängsladt vid den elementariska naturen,
det hemtar sin näring omedelbart och utan sjelfbestämning
ur jorden och luften, det framdrifver grenar och blad, af
hvilka hvart och ett serskildt likväl är så likgiltigt för det
-hela, att det k^n borttagas eller förvissna utan att trädet
deraf lider eller dess tillvarelse förändras* det växer så
länge det lefver, utan bestämd gestaltbegränsning; men
trädet är derjemte ett i sig afslutet individuum, som eger sin
lifsprincip koncentrerad inom sig sjelft; det växer, gifver sig
gestalt och undergår förändringar enligt sina egna
inneboende lagars Det är den lägsta, första antydningen eller
amningen af &jäL Först inom den animaliska verlden vaknar
det egentliga s/äfølifvet, hos djuren drömlikt, aningsfullt,
såsom kännande,och förnimmande själ, hos menniskan såsom
sjelfmedveten individuell ande. Menniskan är högsta
produkten af naturens alstringskraft, hon är den höjdpunkt,
der tankens blixt slår ned i skapelsen, der den förut
medvetslösa, bundna verldssjälen i ett nu förvandlas till med^
veten oeh fri ande. Hos henne är lifvet i sin högsta form:
hoé h^nne är också, den högsta skönheten.
Naturen i des£ allmänna elementariska lif kunna vi kalla
Makrokosm; i dess individuella lif i de enskilda
naturgestal-terna Mikrokosm. Nu kan Naturen i bada dessa former,
då den såsom lefvande är delaktig af idéen, vara sköm Dén
*)< Hegel, Ae^tb; L 151.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
