Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEFOLKNING. 483
Eg la meg ne aa eg ville droynie, —
de fugleljoi kann eg kji gloyme;
eg la meg ne, eg vill’ droym’ a ti, —
eg tott’ tuglann saang innfor øyro mi.
Daa eg hoyre mæ fuglann sunge,
eg kunna alli ko meg forundre, —
daa tenkt’ eg mæ meg: ha eg vor’ so gla
liksum fuglann smaa imot ljose dag.
No ser eg regni o skyne ryt’e,
no hoyr eg norfossann koss da tyt’e,
no ser eg summaar aa blie gras —
aa no main’ eg plent eg lyt laupe av .’
Aa fysst eg kjem uppaa haiann haage,
aa adde nausa tikj’ eg vi graate.
Eg kann alli vite koss de ber ti, —
de tikjist graate baa ve aa tre.
Fakse Mossvall.
(Aamli maal, nedtegnet af Ivar Aasen.)
Dær æ ei kjæmpegrav paa ein mo i Gjævedal, aa ho æ so
store, at d’æ aatte alnir, saavidt eg minner, fraa den eine enden
paa grefta te den andre; fyre dær æ nedlagde steinar i baae
endar aa paa siur te merkje paa hor store ho heve vore.
Dæ ska vera ei kjæmpe, som heitte Fakse paa Mossvall,
som ligge negraven dær mæ eit svær aa eit pæningskrin. Han
va komen i uvinskap mæ tre andre kjæmpur, aa so blei dæ
avgjort at han skilde slaast mæ dei alle tre; ää Sää sætte dei
ein ringe mæ steinar paa moen, aa inne i den ringjen skulde
dei stande mæ dei slost, saa at ingjen a dei kom ut um
steinann.
Naa blei dæ den enden paa slagje, at ’an Fakse vann ive
dei alle tre; men detta trega dei saa mykje paa, at dei vilde
sjaa te hevne seg, fyrst dæ blei raa.
So va dæ ein a dei som lurte ett ’an ein gang paa vegjen
aa skaut ’an mæ ein pil’e; fyr i gamle dagar brukte dei bogar
aa pilar te skjote mæ, liksom dei naa bruke byrsur aa kulur.
Dær æ andre segnir au um ’an Fakse Mossvall; saa æ dæ
ei, at han ha vore av ette ei romebytte eigaang om vetteren, daa
dæ laag stor’e snjo, aa so løipte han paa skiur utfyre et fjell,
som han laut ive; men daa han kom løipandes midt ne i lia,
saa datt ’an ikoll, saa romebytta rulla ne paa moen, aa romen
slo ne. Dær som han datt a skiunne, dær synes ei stor’e hole
inni markja, plent som dæ ser ut, naar ein mann’e slængjer seg
ne i snjofanna, bare dæ æ større; aa midt ne unde æ ei lita
kjenn, som dei kallar Romekjenna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
