Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
Samma natt som de afreste dog den sjunde mannen; den
åttonde låg i tolf månader till följd af sina sår, men dog
slutligen däraf. De öfriga blefvo visserligen friska igen,
men fingo ingen heder af sin bragd, det sades, att ingen
ensam man hade värjt sig så som Gisle.
XX.
Slutord.
"Ujolf for sedan hemifrån till Bork och förtaide för honom
om Gisles slut. Bork blef mycket glad och bad sin
husfru Tordiis, Gisles syster, att ta väl emot de kommande.
Tordiis genmälde, att hon var gripen af sorg öfver sin
broders död och att hon icke kunde ta väl emot dem, som
dräpt honom; hon frågade om det ej var nog att bjuda dem
på bara gröt.
Då Tordiis på kvällen skulle bära in lådan med
skedarna, lät hon allt falla på golfvet, och då hon böjde sig
ned för att ta upp skedarna, blef hon varse Gisles svärd,
som Ejolf hade liggande mot foten, där han satt vid bordet.
Hon tog sakta svärdet och rände det mot lifvet på Ejolf;
men fästet tog emot bordskanten så att klingan träffade
Ejolfs ben i stället och ett stort gapande sår uppstod.
Alla sprungo nu upp från bordet och Bork ryckte
svärdet från Tordiis samt öfverföll henne med slag, men
Snorre, hennes och Torgrims son, nu fjorton år, gick
emellan sägande, att hans moder nu hade sorg nog och ej fick
misshandlas.
Bork bjöd Ejolf själfdom, d. v. s. han fick tilldöma sig
själf böter, och han tilldömde sig full mansbot, men han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
