Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Återfunnen. Berättelse af Mathilda Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
glömt hvarje kraf, som den lefvande kunde hafva på
henne. Det var en stund af ängslan och
bestörtning, och sedan, då fadern öppnade ögonen och såg
på henne först med en förvirrad blick, men därpå,
alt efter som medvetandet återkom, med ett uttryck
af bedjande ångest, då kunde hon icke annat än slå
sina armar omkring honom och brista i tårar, såsom
aldrig förr händt efter Olofs död. Hvad det lättade
henne att få gråta ut hos sin far!
Ett par dagar därefter stodo far och dotter sida
vid sida vid den graf, som tillslöts öfver Olof. Då
de lemnade den, räckte de hvarandra handen och
gingo sedan tysta ned till båten. Elsa grät stilla
och äfven från gubbens ögon föll tår efter tår. Båda
begräto sin lefnads glädje, men de kunde dock göra
det gemensamt. Sorgen stod qvar, men den mur,
som rest sig emellan dem, hade fallit, de hade
återfunnit hvarandra. Elsa tänkte nu att åter flytta till
sin far och börja samma lif, som hon fört före sitt
äktenskap, med den skilnad, att nu hade hon ingen
att längta efter eller hoppas på, blott att minnas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
