Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den lille postiljonen. Berättelse af Rust Roest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfver det ljusa hemmet, velat att hans ögon skulle
hvila på hennes af smärta och längtan förstenade
ansikte, så att det sedan alltid skulle framträda för
honom, pina honom, taga friden från honom!
Hon slöt René häftigt intill sig, som om han
kunde orädda henne från att göra detta.
»Ah, René, jag vill inte dit, inte dit, aldrig,
aldrig!»
»Nu fara vi genom allén. Nu blåser jag i
hornet! Blif inte rädd! Ah nej, gråt inte, madame!»
»René, René!» ropades inifrån hotellet.
Trumpetstöten hade för mormor förrådt, hur nära
han var.
»Madame kan sitta kvar, medan jag spänner
från hästarna och ger dem mat.»
Hon satt kvar i den gamla diligensen, i hvilken
hon i fantasien gjort den färd, hon aldrig skulle göra
i verkligheten.
Hon hade fått visshet.
Hennes kärlek, hennes längtan skulle aldrig föra
honom tillbaka till henne.
Intet under skulle ske, han var lycklig!
Intet, icke ens hennes egna ögon, hennes egna
örons vittnesbörd, hade kunnat öfvertyga henne så
som barnets naiva, afsiktslösa, hänsynslösa beskrifning.
Hon förstod, att han älskade den nya hustrun som
han aldrig älskat henne.
Från dödens land finnes ingen återvändo — och
förvisso ej från ett sådant lyckoland som det, där
han nu dvaldes. För henne var han död. Det var
ett dödsbud hon fått. Men medan hon kände, hur
hoppet stelnade och dog inom henne, kände hon på
samma gång en vemodig, lisande tröst, trösten af att
ha fått denna förfärliga visshet på detta milda,
harmoniska sätt.
»Madame!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
