Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vals och Bourrée. Novell af Maria Jouvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag tror nådig frun ej skall vara här inne,
fröken Ädelheid har nyss fått en insprutning och bör
kanske ej störas.
Och den gamla frun gick suckande sin väg.
Och dagen kom och gick med alltjämt fallande
snö, och hon satt på sin gamla plats i det kinesiska
kabinettet, och om och om igen lade hon den mycket
envisa och svårlagda patiencen. Oupphörligt snuddade
hennes hand vid ringklockan, men drogs lika hastigt
tillbaka, det skulle ju vara så tyst som möjligt, hade
läkaren sagt, dock, att det kunde vara någonting
farligt eller långvarigt med Adelheid, kunde den gamla
frun icke tro, och hon lät taga ned den unga frökens
porträtt i olja, som hängde på väggen öfver
jakaranda-bordet i kakelugnshörnet. det var dock en tröst, medan
hon väntade på bud från sjukrummet, att af och till
få kasta en blick på det brunbrusiga hufvudet, de fina
duniga kinderna, den starka, röda munnen och
ögonens bländande blåa glans, allt talande om en
sällsynt ungdomsfrisk fägring. Den gamla damen vände
porträttet och såg på årtalet, som var skrifvet på
listens frånsida. Var det möjligt — hela tjugo år.
Tjugo år! Tjugo år sedan denna unga flickas
tjusande, strålande ansikte fästes på duken där, tjugo år
sedan den unga flickan, föräldralös, kom hem från
den utländska pensionen och flyttade in i de gamla
rummen vid dragonstallsplatsen för att med sin
ungdom glädja den gamla frun — för att med sin
ungdom hindra de tungsinthetens skuggor, som pläga falla
allt längre, ju mera solen sjunker och dagen lider mot
sitt slut.
Den gamla frun satt och vände målningen af det
unga, vackra flickansiktet mellan sina skrumpna,
darrande händer — ånej — så farligt kunde det ju icke
vara med Adelheid — —
–Ett godt lif hade de ju dock fört tillsam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
