Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett Sveaborgsminne. Af —n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i lifvet! Krigarära, mannaheder — — Skulle amiralen
verkligen–Nej, det var omöjligt att tänka denna
tanke till slut! Han, segraren vid Svensksund, en
bland svenska flottans mest ansedde män, han som
alla ansett vara hedern själf, han skulle låtit förleda
sig till några vanärande öfverenskommelser med den
fiende, han under hela sitt lif bekämpat! Omöjligt!
»Och dock, jag förstår ej hvad de upprepade
parla-menteringarna tjäna till», fortsatte mannen sitt tal för
sig själf. »Att fienden är ifrig att få denna godbit i
sitt gap, det kan jag väl förstå. Men att den
genomhederlige Carl Olof Cronstedt — — Och ändå har
ju amiralen redan själf haft sammankomster med en
fientlig general på Lonnan, den där fördärfliga klippan,
som borde utrotas från jorden!»
Och han sträckte ut sina armar med näfvarna
knutna.
»Och den där Jägerhorn, som ännu flere gånger
varit ihop med fienden–Ja, fan må taga honom
och dem alla, om de gifva upp detta härliga fäste–-
Jag kommer åtminstone icke att gå med!»
Just när detta beslut började klarna för den unge
officern, trädde hans betjänt in. En stund stannade
denne vid dörren, sorgset betraktande sin herre.
Huru förändrad hade han ej blifvit under de få
veckor han tillbragt på denna olycksfästning! Nyligen
hade han såsom ung, just befordrad kapten kommit
till Sveaborg, full af mod och verksamhetslust, tagit
raskt i med alla arbeten och ingjutit mod och hopp
hos hvarje man i hela kompaniet. Snart hade han i
den grånade krigaren känt igen en socknebo från
hemtrakten nära Kuopio, och naturligtvis genast utsett
honom till sin betjänt. Huru gladt det då varit att
få tjäna en herre från egna hembygden! Och nu!
Den gamle gick bort att jämka bränderna i
spi-seln och sade därvid halfhögt, liksom för sig själf:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
