- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1905. Trettioandra årgången /
14

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Axel Karlfeldt. Af Ruben G:son Berg. Med porträtt (titelplansch)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Till dig i sin väntan landtmannen skådar,
ty sådden blir skörd i ditt nattliga hägn;
din rodnad stormen bebådar,
din blekhet ger nejderna rägn.

Nu är som ett bud genom midnatten fore:

»Han kommer i fullhet, bereden hans fest!»

Mig är som en gudom du vore
och jag din tjänande präst.

I »Lejonets barn» hur han knutit detta den
kroppsliga kraftkänslans förhärligande vid namn ur
djurkretsen, och det vidgas och växer kring dessa ättlingar
af urtidens stormänniskor, hör hur de tala:

Vi ha arf af vår fader, vi ha märg af hans märg,
och en lifsglöd som aldrig blir sval.

Det förnöjer oss att vistas på de stormdigra berg,
men vi trifvas ej i småsinnets dal.

Men denna kraftens och den oförfärade
manlighetens dyrkare äger äfven längtans klingande
strängaspel. Han är nog stark för att våga vara vek. Han
sjunger om ensamhetens tyngd och mörker, då den
lycka lifvet ger endast är en redan brusten
ungdomsdröm — Sången om Rosalind — och då allt tycks
sviket eller värdelöst. Gård och hemstam äro glömda,
han är ensam, rolös vägavandrare:

Jag är en sjungandes röst på stora, tomma slätter,
där intet öra hör, där intet eko bor.

Jag är ett irrande bloss öfver sjön: svarta nätter,
en nyckfull eld, som slocknar snart i mörkret: hos min mor.
Jag är ett drifvande blad i höstens vida rike,
min lefnad är en lek vid alla vindars kör.

Om jag stannar på ett berg eller drunknar i ett dike,
det vet jag ej, det bryr mig ej, det rår jag icke för.

Den lycka han vet vara störst, lyckan att smälta
samman med en annan människa till en enhet för
lifvet, den ser han aldrig som en personlig egendom,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:08:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nornan/1905/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free