Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
som i dag; stå emot oss. Även hos dem hava legioner
av tappra krigare gjort sin plikt ooh vila,
hädangångna, i den kalla, hårda jorden -bredvid de våra.
De konstiga språk, som talades av dessa främlingar,
förstodo vi icke; men deras överlevandes smärta
förstå vi, och utan hat och bitterhet önska vi alla
övergivna, alla änkor och barn, flyktingar och
ängsliga i fiendeland, att Han, som är även deras
åter-lösaré, må kärleksrik uppenbara sig för dem i detta
hårda år med all sin barmhärtighet.»
När man mitt i krigets elände från skilda håll
förnimmer sådana jultankar, är det väl skäl att
spörja: Vill någon beröva denna stridande
mänsklighet julbudskapet? Känns i denna stund
motsatsen- mellan julhälsningen och världens gång
bittrare än eljest, så kännes dock även samtidigt behovet
efter julen starkare än eljest.
Frid på jorden: Det är sanning, om också en
avlägsen sanning, som blir fulländad först i
full-ändhingens värld. Det är sant, så visst, som Gud
är till, så visst som hans väsen är kärlek. I denna
tunga tid tränger sig övertygelsen fram såsom aldrig
tillförene i vårt tidevarv: Gud är till, outgrundlig,
men vår enda tillflykt. I en julbok för de stridande
studenterna från deras lärare läser jag bönen: »Gud,
Du store underbare, vi hade glömt Dig. Så stor
och underbar var fållen på Din mantel och Dina
händers verk, att de gjorde oss tillfyllest. Men nu
vacklar allt sådant, ooh vår världs grundfästen bäva.
Men du store underbare, Dig hava vi först nu lärt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
