Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr [5] ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skogens, vildmarkens ock vägarnas okända söner
En rallarestudie av G. (Sjöström
Liksom hamnarbetaren efller
"schåa-ren” i forna tider var den ibnse med
vilken äldre foljk skrämdes liksom man
skrämmer barn med sotaren, har
rallaren, skogens, vildmarkens, väg- och
kraftverksanläggningarnas okrönta
söner i den allmänna föreställningen
framstått s,om en synnerligen farlig
för att ej säga suspekt individ.
Hur många drag de ibåda
kategorierna tidigare än k’aft gemensamma, så
äro de dock i grund och botten
väsensskilda. Hamnarbetaren, sådan lian
fordom uppenbarade sig var en individ
som föreföll ha ”gått ned sig” ,i livet,
med föga respekt för vare sig eget
eller andras mänskliga värde, och vare
sig för sin yttre eller inre människa.
I rallaren däremot fanns och har
alltid funnits en mot deras i allmänhet
måttstora yttre, en motsvarande inre
resning, som man (kanske inte så lätt
kan definiera, men som fått sitt mest
adekvata uttryck i ordet ”renhårig”.
Visserligen ingick i denna
”renhårighet” städse att kunna supa s.ig full som
ett svin, spela bort förutom sina
tillfälligt kontanta tillgångar, v.ilka bestod i
senaste månadens aekordsöverskott,
följd av överflödig vinteröverrock, en
”rova”, d. v. s. klocka av guld, ja t. o.
m. storvästen, rallarens specifika
arbetsuniform, om så skulle vara, eller
att servera några ”dansjka
skallar”’om-vaxlande med välriktade och på
”nvl-let’ ’) rätt träffade slag av bastanta
och hårt tillslutna rallarnävar mot
antingen en ”’bondtjuv” (— alla som icke
äro rallare äro ”bondtjuvar” !) eller en
kamrat som brutit mot någon av de
oskrivna lagar, som finnas inom
denna grupp av proletärer. Men t. o. m.
när man slogs så blodet skvalade, när
storvästen gick på ”21”, så låg det
dock något av noblesse tobligde som
man aldrig bröt emot. Den som man ,i
ena ögonblicket givit ”en omgång” så
han sett minst sju solar på en gång
förutom alla stjärnor, kunde man i
nästa ögonblick taga broderligt iom halsen
som den bäste vän. Det fanns intet av
långsint hat vid en dvlilk exekutiv
rättsskipning vare sig från den
bestraffade eller den straffade. Ett handslag l)
l) — truten i vår härligt mustiga
svenska prosa.
— och så var man utan tvelka.n redo
att draga ett brett streck över det
gångna och gå vidare!
Rallarna äro emellertid hårdast mot
sig själva. De kunna med en otrolig
tålighet avstänga sig under långliga
tider långt borta i otillgängliga
ödemarker, utan att få höra en susning från
det stora folklivet, och vad det har att
bjuda på, utan att Ifå känna det
pulserande folklivets hjärta slå under en
om sommarens enständig och oftast
blodig kamp även mot mygg —
nordlandets stora plåga. Men rallaren är
■inte bara slitvargen, utan en som
också har andliga behov, som vill ut och
ha sin lilla del av vad andra människor
kunna ,få.
Då är lian barnet på nytt. Han
dricker ur den överfyllda bägaren, som
de stora folkcentra giva i olika
avseenden, tills han är ”black”. Så ligga
de mångmila landsvägarna åter
framför honom tills han after många
strapatser hamnat i en koja igen. Oeh
nästa tur börjar.
Från Spetsbergens kolgruvor — ty
det är i huvudsak djärva ra.llare som
vågade sig dit — sedan arbetet
däruppe pågått i många och långa
månader i ständigt mörker, men med
norrskenet blixtrande och knastrande över
sig, reser han så tillbaka till livet igen
med fem, ja stundom upp till tiotusen
blanka riksdalrar på fickan för att
efter några veckor ha gilvit sig
storstaden i våld, komma till organisationen,
eller till enskilda kamrater och kräva
— inte anhålla ! — respengar till
annan [olats. Utan skrupler, utan vemod!
Och vi andra som ha en känsla av
bondånger när vi någ.on gång ha vågat
”fästa” upp en femma extra. Utan att ej
vara rikare på det snöda myntet än
rallaren !
Livsföring!
Det är rallaren i all sin
förtjusande sorglösa naivitet, men också i all
sin till själen storslagna personlighet.
Livet är hårt nog för att man inte
under trycket av ett ängsligt sinne med
berått mod behöver göra det värre. Låt
rullan gå. Asketism för en växel på
himmelsk salighet på ”andna, sidan” —
dra åt helvetet!
Det är rallaren, den forna älskliga
rallaretypen, ur vilken djärvhet och
manlighet, uppriktighet och
kamratlighet lyste fram i varje tanke, varje
handling, men en typ som tack vare
A.-K:s statligt och idealiskt ordnat s. k.
nödhjälpsarlbete jämte utvecklingen i
övrigt är, som så myoket annat på
utdöende ur vår på individualitet och
originalitet fattiga och förintande
mekaniserande tidsålder.
Men vi som haft det rika nöjet att
ha mött rallaren i helg och söcken, i
berg- och j otdskärningarna såväl som
i baracken, på Skånes feta mylla såväl
som inne i Lapplands ödemarker,
under sydligare himmelsstreck såväl som
däruppe varest polarisarnas kalla
andedrag går genom märg och ben, vi
älska denna typ innerligt. Det finns
i densamma en obändig längtan och
trängtan till frihet, som hos
fabrikernas arbetare är dödad, och för vilken
den är, som också kårens organisering
under de senaste två åren givit
vittnesbörd om, beredd ■ att sätta in
minst lika. stor laddning dynamit,
bildlikt talat, som när rallaren
gör ett stor,skott mot en bergknalle,
vilken med eller mot sin vilja måste
undan för att rallaren även här skall
kunna gå vidare.
Men över detta skede i den svenska
arbetareklassens historia, under vilket
rallarna ha skrivit sitt blad — ett
skede som nu går till ro — där skola
’’Blekinge-OUes”, ’’Smålands-Anders’’,
Skanska Pelles” och ”Stwrfräsarens”
och vad de alla heta som haft
förmånen att med ett särskilt ök- och
smeknamn bli adlade i rallarnas livslfriska
lag — bedrifter lysa med eldskrift.
Oeli en senare tids fäder och mödrar
skola för sina telningar mindre få
anledning att berätta om busar, men om
en arbetets hjältekår, om stora män
med stora handlingar bakom sig,
handlingar vilka utgöra, en del av
underlaget till vår omskrutna kultur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
