Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fiske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fiske
441
föra döden. Svåra fiskätare äro
utter, mink, vattennäbbmus, häger,
skrakar och fiskgjuse. De böra
med iakttagande av gällande
jaktföreskrifter efterhållas. -—
Fiskodling. För att förbättra
avkastningen av ett vatten och utnyttja
vissa näringsområden inplanteras
fiskyngel, större fiskungar eller
utväxta, fortplantningsdugliga
fiskar. För erhållande av stor mängd
yngel konstbefruktas rommen och
hålles i kläckningsapparater. Vid
konstbefruktningen måste man ha
fullt lekfärdiga exemplar av båda
könen. Man tar då först en honfisk
och torkar försiktigt av slem
och smuts med en trasa, varefter
fisken strykes lätt utmed buken
från huvudet och nedåt
analöppningen, så att rommen i en jämn
stråle rinner ned i ett tomt fat eller
ämbar. Sedan förfar man på
samma sätt med en hanfisk, varvid
endast behövas några droppar mjölke.
Härvid böra flera hanar användas,
enär mjölken hos vissa hanar ofta
är mindre duglig. Härefter rör man
försiktigt omkring med en fjäder,
så att rom och mjölke väl blandas.
Först nu tillsättes vatten och
om-röres ånyo noga, varefter kärlet får
stå stilla 4 å 5 minuter.
Konstbefruktning på nu angivet sätt kan
utföras hos flertalet fiskar, som
man inte gärna kan få att leka i
fångenskap. Ett undantag härifrån
utgör dock gösen, som brukar leka
i sump på där inlagt enris.
Rommen klibbar fast vid riset, detta
borttages och nytt ris inlägges för
nästa romuppsättning. Genom
konstbefruktningen uppnår man i
allmänhet en hög
befruktnings-procent. Nyare undersökningar ha
dock visat, att också i naturen
största delen av den lagda rommen
blir befruktad. Under sådana
omständigheter kan det givetvis vara
lika bra att fisken får leka själv.
Under kläckningstiden, dvs. såväl i
romstadiet som i det spädaste
yng-elstadiet lura emellertid många
faror i form av rom- och
yngel-ätande fiskar och simfåglar samt
andra vattendjur, uttorkning,
in-frysning, förorening osv. Det är
därför av största vikt, att man vid
fiskodling inte stannar vid
konstbefruktningen — även om man i
många fall redan härigenom gjort
en god sak när det gäller fiske
i lekar och rommen annars skulle
gå till spillo -— utan att man
också sörjer för kläckningen. Bäst är
då att sända rommen till en
kläck-ningsanstalt eller lämna den till
en fiskeritjänsteman, som vet hur
den skall skötas. Viktigt är att
rommen så snart som möjligt
inlägges i kläckningsapparaterna,
enär den under den första tiden,
innan embryot är någorlunda
utvecklat är mycket ömtålig. Först
senare får man handskas med
rommen, plocka bort döda romkorn
etc. Vid kläckningen måste
rommen och ynglet ha större
vattentillförsel. Ynglet av sik utplanteras
snarast efter kläckningen, ynglet
av laxfiskar när gulblåsan är i det
närmaste försvunnen och yngel av
gädda så snart ynglet börjar
simma omkring sedan det först suttit
fastsuget någon tid vid underlaget.
Bäst är att köpa yngel från en
kläckningsanstalt, där det då
levereras under våren. Stor vikt bör
läggas på utplanteringen. Först får
tillses att inte för många yngel tas
i transportkärlen. Lämpligt antal
är i ett 50 1 kärl 10.000—15.000
yngel av laxfiskar och 50.000—
75.000 yngel av sik och gädda, allt
vid en 15—20 mils lång
biltransport. Sådana transporter liksom
själva utplanteringen bör ske vid
mulen och kall väderlek. Ynglet
måste spridas synnerligen väl och
utsättas på lämpliga platser,
lax
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
