Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakt - Villebrådsarterna - Fågelvilt, ej rovfåglar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
822
Jakt
ligt under senare år och jakttiden
är mycket inskränkt, grågåsen är
fridlyst utom under en kortare tid
på Gotland.
L o m (Colymbus) förekommer i
två arter, storlom (C. arcticus) och
smålom (C. stellatus) tillhör de
ensligt liggande sjöarna med
steniga stränder. Dess egendomliga
läte i ödemarkerna har givit
lom-men en plats i folktron, i sägnen
och spådomar.
Skr ak (Mergus) en sjöfågel, som
uppträder i ett flertal arter i vårt
land, storskrak, småskrak,
sal-skrak. De ha ganska lång, spetsig
näbb, tofs i nacken. De fälla för
vättar och bli därvid ibland
skjutna.
Al k or, alkfåglar ( Alciformes)
äro havsfåglar. Benen äro långt
bakåt sittande, varför fåglarna
vanligen sitta i upprätt ställning.
Flykten är tung, men de äro
skickliga dykare. I vårt land
förekommer alkekungen sällsynt,
lunne-fågel sällsynt, totalt fridlyst hos
oss, tordmule eller törel häckar
kolonivis på en del ställen vid
kusten av Östersjön och en särskilt
stor koloni finnes på Stora Karlsö
utanför Gotland, för övrigt det
enda ställe där jakt är tillåten på
denna fågel. Tobisgrissla eller tejst,
häckar i små kolonier utefter våra
kuster, samt sillgrissla, som
häckar på ett par ställen vid
östersjökusten, talrikast på Stora Karlsö.
Alkorna äro mera sällan föremål
för jakt, men de skjutas ibland på
sjöfågelsträcken.
Måsfåglar tillhöra egentligen
ej det jaktbara vilda. Till denna
grupp hör dock gråtruten med grå
mantel och havstruten med svart
mantel. Trutarna kunna vara
myc
ket besvärliga för sjöfågeln genom
att röva ägg och ungar. Särskilt
havstruten är en svår skadegörare
och bör hållas efter av
jaktvårdaren.
K r å k a n (Corvus cornix) är på
sina ställen vår kanske
besvärligaste viltfiende, mest genom sitt
massuppträdande. Den är i viss
mån en flyttfågel, som under
vintern drar sig något söderut utan
att i större grad lämna vårt land..
Den är allätare. Ingående
undersökningar ha under senare år
företagits för att utröna dess
matsedel. Man har därvid funnit, att
den förtär åtskilligt av
skadeinsekter och skadliga smågnagare,
men även nyttiga djur, fågelägg,
säd, bär o. dyl. Mycket utsatta för
kråkorna äro har- och fågelungar,
samt reden med ägg. Det är
därför en viktig uppgift för
jaktvårdaren att hålla nere kråkstammen.
Flera metoder kunna därvid
användas. Den utan tvivel mest
effektiva är utläggande av
fosforför-giftade beten. Även förekommer
fångst i kråkfällor samt skytte för
uv eller lock. — För
fosforutläggning måste tillstånd erhållas av
länsstyrelsen, som eventuellt
lämnar vissa föreskrifter om
kungörelse m. m. Giftet, i form av
fosformos eller fosforolja, som inkö-
Kråka, som slagit en orrkyckling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
