Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kolloider - Kolning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
976
Kolning
verkan (se d. o.) samt benägenhet
för utflockning (se d. o.).
Jonomby-tesprocesser kunna ske ganska
obehindrat även i en utflockad
kol-loid. Äggvita och liknande
kolloi-dala ämnen äro i regel ganska
stabila gentemot saltflockning men
de utmärkas ofta av egenskapen
att koagulera (stelna) och ändra
karaktär vid uppvärmning. —
Kol-loider ha ofantligt stor betydelse
ej blott för markens
näringsförhållanden utan ännu mera för
ämnesomsättningen i alla levande
växt- och djurceller. Dessas
viktigaste beståndsdel är kolloidal
äggvita och under direkt medverkan
av denna sker praktiskt taget alla
livsprocesser i naturen. P. E.
Kolning. Med kolning menas den
ofullständiga förbränning av trä
(någon gång även torv), som ger
kol som resultat. Träkolningen har
i vårt land mycket gamla anor,
och den har varit intimt
förbunden med järnhanteringen, som haft
stort behov av kol med god kvalitet.
— Den ursprungligaste och
enklaste formen av kolning var
gropkol-ningen, där torr, tämligen fint
huggen ved antändes och lades ned i
en grop i marken, omkring en
meter vid och något över en meter
djup. Metoden efterträddes sedan
av milkolningen, som under hela
den tid vår järnhantering rörde sig
med äldre, mera hantverksmässiga
metoder — fram till sekelskiftet
Skorstensmila.
Kolugnar (Dalarna).
ungefär — var dominerande och
gav praktiskt taget allt det kol
som behövdes. Vid milkolning reses
eller lägges den torkade veden till
en mila, som täckes med jord,
varefter tändning sker och veden
genom ofullständig förbränning
övergår till kol. Milorna kunna vara av
två huvudtyper, resmilor och
ligg-milor, den första som namnet
anger med stående ved, den senare
med liggande ved. Resmilan får
formen av en stympad kon, där
vedens avsmalning från rot till
topp ger sidolutningen och vedens
längd, vanligen omkring 3 meter,
milans höjd. Liggmilan har olika
form, vanligen som en trave med
lodräta gavlar, ena sidan mera
brant och den andra mera
lång-sluttande. Liggmilan har aldrig
haft så stor användning, utan det
är huvudsakligen resmilan som
använts. — Den jord, som används
för milans täckning, kallas stybbe,
och bäst är det om kolning någon
gång förut skett på platsen, så att
jorden på kolbotten, som milans
underlag kallas, är blandad med
smulat kol, s. k. kolstybb. För att
inte stybbet skall rasa in i
mellanrummen mellan de olika
kolveds-klamparna täckes milan, innan den
stybbas, med granris eller mossa.
— Kolningens förlopp i milan reg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
