Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ècquis jämte êcquis o. s. v. 1. Vid anslutning af enklitiska ord
modifierades den föregående stafvelsens ton på ett sådant sätt,
att det ledde till förkortning af stafvelsen: »Quantitätsentziehung
durch Tonanschluss» 2.
2. De sex orden: part. nempe, inde, unde, quippe samt
vissa former af pronomina Me och iste. Med dessa ord eger
det i prosodiskt afseende märkliga förhållandet rum, att, medan
de ibland mätas reguliert såsom tremoriga, resp. vid elision af
slutvokalen såsom tvåmoriga, de derimot ibland synas vara
använda såsom pyrrichier: nèmpe, Inde, unde o. s. v., utan
att detta kan förklaras med tillhjelp af iambförkortningslagen.
Ett exempel kan tjena att åskådliggöra det för öfrigt välbekanta
förhållandet. Jfr t. ex. en vers som Curc. 235
Saluéto. Qufd agis? :: Ufuo :: Némpe ut dignus és
med t. ex. Cas. 599
Quin tu suspéndis té? nempe tiite dfxerás.
I den först anförda versen bildar det enstafviga nemp(e) thesis
i en spondé och innehåller således 2 moror. I den senare versen
synes nempe tu(te) representera en anapäst, så att således här
det tvåstafviga nempe blott skulle innehålla 2 moror, eller med
andra ord första stafvelsen vara förkortad.
1 Se Bticheler i Wölfflins Archiv f. lat. Lexikogr. III, 144 sqq., Seyffert
uti Bursians Jahresber. 1890, p. 7 ff, Skutsch Forschungen 9. Hit höra emellertid
ej, såsom Bilcheler och delvis Skutsch synas mena: riisi (af nê-si), sitte (jfr förf.
Indog. Forsch. II, p. 223) och knappast hödie (jfr Brugmann Grundr. II, 56 n.).
2 Med detta namn är dock saken ej förklarad. BOcheler säger anf. st.
med afseende på tiiquidem: "Der Römer hatte neben dem zwiefach betonten,
oratorisch gedehnten tu quidem das unter éinen Ton zusammengedrängte und
dafQr in der Quantität geminderte, kurzangebundene tuquidem". I sjelfva verket
förefaller det dock märkvärdigt, att tonens sammanträngande på en stafvelse
skulle ha till följd denna stafvelses förkortning. Den starkt betonade stafvelsen
brukar ju ej undergå förkortning. Den här i fråga varande tonen måste således
hafva varit af en egen art. Jfr nu Wackernagels skarpsinniga anmärkningar
om denna företeelse ’Beiträge z. Lehre vom griech. Akzent’ p. 22 sq.
Wacker-nagel antager, att accenten på tu i tuquidem varit en s. k. ’scharf geschnittener*
(jfr t. da energiskt uttaladt med kort a), en accentart, som tenderar att skydda
korta stafvelser för förlängning eller att förkorta långa stafvelser (i ordets inre
brukar denna förkortning af vokalen gå hand i hand med en förlängning af
åtföljande konsonant, t. ex. Juppiter af Jupiter, narrare af närare o. s. v., se
Brugmann Grundr. I, 464.). W. jämför för öfrigt gr. yjtoi af -¾ xot, (tr{a^rod i’.vo<; af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
