- Project Runeberg -  Nya Stockholm /
207

(1890) [MARC] Author: Claës Lundin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. I kyrkan och bönesalen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

verkligt religiöst behof otvifvelaktigt ligger till grund för en stor del
af dessa rörelser.

Det är stor skilnad på gamla och nya Stockholm äfven på det
religiösa området, och i det afseendet räckte gamla Stockholm långt
in i det nu lefvande slägtets tid. Den andliga väckelsen hade
visserligen redan på sjuttonhundratalet kommit rörelse å stad, men det
räckte icke länge. Konventiklarne hade, i trots af lagen mot dem,
en tid samlat mycket folk, och stora skaror drogo till Skeppsholmen
för att höra Erik Tollstadius, liksom sedan till Ladugårdslandskyrkan
för att lyssna till Petrus Murbeck, hvilken höll sina två- och
tretimmars predikningar mot verldens flärd, komedierna på hofvet,
värdshusen på Djurgården och bryggerierna på Ladugårdslandet, eller först
till Storkyrkan och sedan till Hedvig Eleonora för att hemta
uppbyggelse i Anders Rutströms herrnhutism. Men redan då Tollstadius
fått kyrkoherdesysslan i Jakob, var tilloppet mycket mindre, och
åhörarne tyckas ha tagit tämligen lugnt, att Rutström fördrefs och efter
återkomsten förföljdes och kastades i fängelse, liksom striderna
mellan honom och Murbeck, hvilka på hvardera sidan hade skapat
trosrasande anhängare, slutligen icke längre väckte deltagande på något håll.

De starka rörelserna upphörde, och så kom en lång tid af
tystnad eller bekännelsetrogen söndagshvila som räckte ett godt stycke
in i vårt århundrade. Man gick lugnt i Storkyrkan och hörde J. O.
Wallin, men förhöll sig statskyrkligt stillsam, och förra århundradets
pietism hade få anhängare. Herrnhutarne gjorde icke något väsen af
sig, och svedenborgarne lefde i sträng tillbakadragenhet. Så mycket
mera förundrade man sig därför öfver Samuel Owen, som
hitskaffade en metodistpredikant, Stephens, men betraktade honom dock
mera såsom Owens och dennes landsmäns själasörjare. Stockholmarne
själfva ansågo sig ingalunda behöfva några extra prester.

Stephens’ efterträdare, George Scott, som också Owen hitkallade,
grep kraftigt in i våra religiösa angelägenheter. Rätt snart lärde han
sig svenska, och ett år efter sin hitkomst predikade han på vårt språk.
Kyrkan var ganska anspråkslös, ett litet lusthus vid Västra
Trädgårdsgatan, hvilket tillhörde excellensen Carl de Geer, men som sedan
utbyttes mot den nybygda kyrkan vid Öfra Bangränd, i hörnet af
Grytgjutaregränden, den första metodistkyrka i Stockholm, nu kallad
Betlehemskyrkan. Denna uppfördes genom frikostiga gåfvor från England
och Nordamerika, dock icke utan lifliga gensagor från statskyrkans
presterskap. Byggandet börjades 1834 och fulländades 1840.

Många gingo att höra den i flera afseenden utmärkte predikanten,
men i allmänhet stälde Stockholms befolkning sig dels likgiltig,
dels fiendtlig mot den främmande läraren. Man erkände icke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:53:03 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nyasthlm/0221.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free