- Project Runeberg -  Nya Stockholm /
266

(1890) [MARC] Author: Claës Lundin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. På båda sidor om ridån

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Men akta er för blåsten! Ni har från salongen förut hört blåst,
till och med storm på scenen och erinrar er t. ex. det lyckade
intrycket i »Strandbybor». Blåsten har lagt sig och synes nu i en vrå.
Det är ett hjul, liksom ett mindre vattenhjul, med skoflar af tunna
träribbor. Omkring alt sammans har man slagit ett väfbälte, fastgjordt
vid ändarne, så att det ej kan följa med hjulets rörelser. En af
teaterns arbetskarlar ställes vid vefven som sätter hjulet i fart, och ju
starkare han vefvar, dess hårdare blåst hör man i salongen. Men
vefvaren måste förstå sin sak och vefva konstnärligt, alt efter som
blåsten skall tilltaga eller minskas.

Där ha vi åskan, en af åskorna, ty teatern består sig flera. Förr
hjälpte man sig med tunna järnplåtar som skakades, men det skrämde
ej många i salongen. Skall åskan vara riktigt illusorisk, måste flera
fruntimmer i salongen visa mycken oro, några till och med vara nära
att dåna. och det åstadkommes nu genom två långa trummor, hvilka
se ut som lårar, öfverspända med skina, uppsatta i en ställning, så
att de med eri häfstång kunna närmas eller aflägsnas. Mellan
trummorna är en axel med en mängd pinnar med bollar, ända till 60,
som träffa trumskinnet, när det hela sättes i rörelse medelst en vef
som skötes af två man.

Det är ett slags åska, lämplig för vissa scener; men så har man
också stenåska, som det heter på teaterspråket, hvilken utgöres af två
bredvid hvarandra stälda skorstenar af trä, med många ojämnheter
invändigt. Dessa skorstenar gå genom alla våningarna från vinden
ända ned i källaren. Upptill äro de försedda med spjäll, på hvilka
lägges en duktig portion småsten. Spjällen skötas med linor nedifrån
scenen. När de släppas loss, rasa stenarne ned, och då de träffa
alla hinderna på de inre väggarne, uppstår ett förskräckligt skrällande.

Ännu värre oväder gör dock skrammelåskan, ett tredje slag,
bestående af trähyllor som hänga på ett visst afstånd från hvarandra
och hissas upp i vinden, hvarifrån man låter lapp på lapp falla ned.
Då hör man tydligt åskan slå ned, och man är färdig att rusa
ur salongen.

Men det skall också regna. Det åstadkommes genom ett flyttbart
rör, fyldt med ärter, som falla genom en mängd hinder. Skola riktiga
regnskurar höras, lutar och ruskar man på röret. Däraf uppkommer
en alldeles märkvärdig illusion. Är det icke tillräckligt med oväder
genom blåstvefven, trumma-, sten- och skrammelåskorna samt
regnärtröret, så tager man till hjälp ett groft tillhugget stenblock, som
sitter fast vid en skakel och gnor med det fram och till baka öfver
golfvet. Detta block begagnas för öfrigt när »en vagn höres».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:53:03 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nyasthlm/0280.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free