- Project Runeberg -  Nya Trollsländan / Andra Årgången 1886 /
3

(1884-1892)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o 1

ILLUSTRE!)AD BARSTIDNING.

3

— Nå, så raska på dig då. Jag skal i
släcka gasen och ljuset medan du äter din
frukost, så fjå vi sedan tillsammans till
skolan.

Ehuru ingendera af dem hade hört grälet
mellan lampan, gasen och stearinljuset, eller
yttrat ett ord om dem, kände sig alla tre
något förlägna. De anade att solen, hvars
klara strålar inträngt i rummet titan att de
i sin vrede lagt märke dertill, måste hafva
skrattat hjertligt åt deras gräl, och de ville
alla gerna stå väl hos solen.

Blinda spelman.

voro gamla bekanta och goda vänner.
Ty/C Han var hemma från Tyskland och
- • hade rest i många länder, men när
han blef äldre och tröttare, bosatte lian sig
i Helsingfors och blef hemma der. Alla
kände honom, men ban kände ingen, efter
ban ej kunde se någon. Han var ju blind
på båda ögonen. De, som kunde utsäga
lians underliga tyska namn, kallade honom
herr Wohllebe eller blinda Wohllebe: det
uttalas med vår tunga Wål-lebe och
betyder en, som önskar att andra må lefva väl.
Barnen, som icke förstodo tyska, brukade
mest kalla honom blinda spelman, efter ban
blåste klarinett.

lian berättade för mig sin lefnadshistoria.
Jag föddes, sade ban, med två klara, seende
ögon, som andra barn: men när jag ännu
var liten, vidpass två år, blef jag hårdt|
sjuk och förlorade synen på båda ögonen,
.lag förstod då icke sjelf huru mörkt ett
menniskolif är ut au ögonens ljus, men mina
fattiga föräldrar sörjde och visste intet
annat råd än att bedja till Gud för sitt lilla
blinda barn. Då hade goda menniskor
inrättat en anstalt för blinda i konungariket
Sachsens hufvudstad Dresden, och jag blef
mottagen der. Jag fick vänlig omvårdnad,
jag fick gå i den skola, som der var
inrättad för blinda barn och lärde mig att
med fingrarna läsa upphöjda bokstäfver,
såsom de blinda bruka. Detta var redan en
stor tröst, och jag kunde nu både höra och
läsa Guds ord. Meu dessutom lärde jag

blåsa klarinett och blef deri så skicklig, att
jag slutligen, när jag skildes från anstalten,
kunde spela på konserter för penningar och
på detta sätt förtjena mitt bröd. Se, då
hörde Gud mina föräldrars bön. När jag
då rest omkring med min klarinett i många
år och förtjenat så mycket penningar, att
jag kunde lägga af en sparpenning om tre
tusen mark, kom jag ihåg, att för allt detta
hade jag, näst Gud, att tacka blindanstalten
i Dresden, och skickade min sparpenning
dit som en gåfva att användas för andra
fattiga blinda barn, hvilka nu behöfde
omvårdnad bättre än jag.

— Mins herr Wohllebe mera huru ljuset
ser ut? frågade jag.

— Nej, det mins jag icke, svarade
gubben. Men jag föreställer mig, att det måste
vara som en skön musik, eller som när man
känner på någonting rätt fint, mjukt och
behagligt. När jag om sommaren känner
solskenet värma min band, tycker jag att
jag känner ljuset. O, ni lyckliga menniskor,
som kunna se ! Men också jag skall engång
kunna se, när Gud upptager mig i sitt
himmelrike. Der är ju intet mörker mer. Och
jag tänker, att alla englar och alla saliga
döda prisa Gud isynnerhet för att de få
se honom. Och när de då sjunga Guds lof,
är ju ljuset musik.

Den tålmodige, gamle Wohllebe kuotade
aldrig öfver sin lefnads hjertesorg, han var
så tacksam mot Gud och menniskor för allt
godt, som dock fallit på hans lott, men ban
kunde icke utan längtan och glädje tänka
på det tillkommande lifvet, der också han
i skulle få se. Här i verlden Yar han ensam
och vanlottad, meu i sin förnöjsamhet var
han lyckligare än mången annan med två
friska ögon och knotande hjerta.

•Jag sade, att ban icke kände någon såsom
andra känna sina bekanta af utseendet, men
ban kände många på rösten. Han kände
nästau alla gator och gårdar i Helsingfors
och gick ensam, utan ledare, omkring
öfverallt med sina konsertbiljetter, känuande
för sig med käppen. Ku kolsvart
Oktobernatt, när jag kom sent hein från en
bjudning och lyktorna voro släckta, nödgades jag
trefva mig fram långs husens väggar vid
senatstorget. Då tyckte jag mig urskilja i
mörkret skuggan af eu nian, som med säkra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:33:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nyatrollsl/1886/0009.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free