Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
NYA TROLLSLÅNDAN.
N:o 12
än voro aldrig så grymma. Desse tre
indianhöf-I dingar voro ståtlige," raske män, mer iin sex fot
höga. med kloka, svarta ögon och långt svart hår.
Deras söner sutto omkring dem, sökande att
likna sina täder. och deras hustrur hade hukat sig
ned emellan dem, stumma och orörliga okså de.
Alla väntade en ögonblicklig död. Endast de små
barnen i sina hvita rådjnrsskinn tycktes icke
förstå hvad som händt. £)o smögo sig jollrande till
föräldrarne, hvilka tycktes älska dem ömt.
Sålunda förgingo två dagar, hvarunder
generalen förgäfves sökte få dem att tala. Indianerne
ville icke yttra ett enda ord eller lyssna till
något som tolken hade att säga. De uppförde sig
likt vilda djur. hvilka icke vilja mottaga loda
eller låta tä nja sig. då de tagas till fånga.
Ändtligen ti.-k generalen en idé. Finn tog sin
adjutant, med sig och begaf sig ånyo till de fångne
indianerne, tog en ai de små flickorna i sina armar
och tillsade adjutanten att taga den andra,
hvarefter de gingo tillbaka till lians tält med sina
små skrikande fångar. De stackars
imlianföräl-drarnen hjertan klappade af ångest. De tänkte:
— nu »döda de hvite tnäunen våra barn och sedan
döda de oss. — Men de sade icke heller nu ett
ord eller tålde en tår.
(Generalen och hans adjutant lirde fångarna
till den förres eget tält. Generalen var en
faderligt sinnad man, och han tänkte, att. små flickor
belt. visat voro gunska lika hvarandra öfverallt i
bela verlden. Han satte den lilla indianflickan i
sitt knä och törsökte trösta henne med socker,
karameller och lugnande ord, o h lians adjutant
gjorde sitt bästa med den andra lilla tlirkan. Det.
var ett rutt svårt arbete för honom, ty ban hade
aldrig haft yngre syskon och visste icke bur man
sknlle bära sis åt med småbarn.
De små röda flickorna skreko och greto, beto
klöste orh slogo omkring sig som vilda rufnngar.
Men de blefvo fasthållna af starka armar och
deras båda märkvär<iiga sköterskor fortforo att
leka och jollra med dera. Ändtligen tröttnade de,
och först den ena, så don andra snyftade sig till
sömns. De nedlades nu på generalens egen uädd
och bletvo öfvertäckta med ett mjukt täcke, så
att do skulle kunna sofva riktigt godt.
Så snart de hade insomnat, skickade generalen sin
ordonnans tili närmaste gård. der ban visste att
tans en liten flicka, och bad att få låna en do.-ka.
Och den barske soldaten smålog, ty ban hade
aldrig förut gått ett så besynnerligt ärende.
Den lilla flickans mamma skickade genast till
generalen samma docka, hvilken jng redan
beskrifvit för or. bon med de röda kinderna, de
stora blå ögonen och den splitternya klädningen.
Generalen stälde dockan midt framför den
sofvande indianflickan, så att hon skulle so dockan
genast då hon vaknade. Sedan satte ban sig ned
i ett hörn af tältet och väntade.
Hvilken liten flicka tycker icke om att få en
nv docka? Hvad skulle icke då denna lilla
indianflicka tänka, hon, som aldrig sett en docka eller
ens vetat att dockor funnos i verlden?
Hum hon stirrade på don märkvärdiga
leksaken! Huru försigtigt hon vidrörde dockan! Huru
hon full af förtjusning ropade till aili syster, som
sof bredvid henne, aff kommu och se! .Ta. i
öfvermåttan af sin fröjd glömde hon hvar hon
befann sig. gled ur sängen med dockan i sin famn,
och höil upp henne tor att visa henne åt systern.
Strax derpå sutto de båda suoå vilda varelserna
i sina hvita rådjursskinn, prydda med ett slags
groft, broderi af djursenor, på golfvet i
generalens tält ined sin nyfunna skaft emellan sig.
Derns svarta glitframlo ögon strålade af glädje
och de kysste och slickade sin älskade docka,
fulla af ifver och förtjusning.
När generalen såg att all fruktan var glömd för
nöjet att loka med dockan, hemtade ban sockret
oen kakorna, som de först hade föraktat, och lade
det på markon bredvid dem Denna gån-,’ läto
barnan sig väl smaka.
Nu liit generalen hemta deras moder. Hon
inträdde, troende sig 1’å se sinu barns döda och
misshandlade kroppar, men i stället fann bon dem
lekande mod dt>n underbara, dockan, medan
generalen matade dem ined socker o h den unge
löjtnanten klipte pappershästar åt dem.
Ett skri af glädje ooh tai-ksamhet visade
generalen att ban hade lyckats. Den vilda,
okunniga modern var öfvervunnen genom don
vänlighet ban bevisat hennes barn, och hon lyssnade
nu till houom. Han kunde väl icke förstå aili
hvad bon sade på sitt. mjuka, otydliga indianspråk,
men det behöfdes icke heller. Hon fick återvändu
till de öfrige långarue »ch på sitt eget siil.t berätta
dem hvad som händt samt att generalen önskade
blifva deras vän. Då fäderne och bröderne sågo
de små flickorna lekande på den gode generalens
knä. behöfdes ingen tolk. Sådant furstar inan utan
ord. Generalen hade vunnit en seger ulan strid,
ban hade öfyervunnit det onda mod dol gochi.
Då fångarno hunnit blifva riktigt öfverlygnde
0111 lians goda afsigter, lat Inin dem återvända
till de öfriga upacherne i iiidiaudalen. medförande
den hvita fredstloggan. Vildarne lyssnade till sinn
kamraters berättelser, de lärde att älska och akta
generalen. Aldrig mer förekommo strider och
blodsutgjutelser, och invånarne kunde lelva ostörda
och lugna för indinnnrne. Det fans ingen orsak
att neflskjuta de röde männen likt vilda djur,
såsom några hade föreslagit. Dockan hiule räddat
trehundra menniskors lif! — Tv det var den lilla
vaxqvinnan som gjorde alltsammans, sade en af
indianhöfdiugarne. när han omtalade historien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
