Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
NYA THOLLSLÄNDAN.
N:o 17
klifning och smörgåsätning. Tack, Mari för
din resekrönika När jag far till Aavasaksa
skall jag vara klokare än ni, och ha med
mig en kappe potäter under hvardera
vingen. Adjö Mari!
— Adjö, trollslända!
I barnkammaren.
ni.
Kalle på äfventyr.
m
21 parken hade våra vänner ingenting vidare
(g* att. uträtta. Med tunga steg vandrade
de till närmaste poliskontor der de, trötta
och förgråtna, satte sig ned för att hvila,
medan de till kontorets chef anmälde om
Kalles försvinnande frän Alfred park.
Vi lemna dem der och se oss istället
om hvart vår lille lycksökare tagit vägen.
Hvarföre Kalle begaf sig ut ifrån parken, då
han bordt veta att hans mamma ännu fans
der, är eu omständighet för hvilken han ännu
i dag icke kan redogöra. Nog af, han trängde
sig genom porten och hans första tanke
derefter var att söka rätt på vägen till hans
hem på fartyget.
Kalle var icke mera än 6 år gammal, men
han begrep tillräckligt väl, att hans
belägenhet var bekymmersam. Åt hvilket håll ban till
en början skulle begifva sig, visste ban icke
det bittersta. Till jernvägsstationen skulle
han nog hittat, men for att resa på jernväg
behöfver man penningar och dylika egde
vår vän icke — och hade han äfven haft
sådana, skulle det icke mycket hulpit honom,
då ban alldeles icke hade reda på vid hvilken
haltpunkt ban skulle lemna vagnen. Kalles
tårar runnö ymnigt en god stund, men snart
fann ban ett bättre råd Jag vill bedja Jesus
hjelpa mig, och då kommer jag säkert
ombord till slut. Och efter slutad bön kände
han i sitt hjerta helt säkert att Gud skulle
hjelpa honom till rätta. Raskt torkade han
tårarna, begynte vandra trottoiren utföre, i
Gåtorna voro i dag så ovanligt stilla och I
folktoma, endast en och annau fotgängare |
syutes till. Alla handelsbutiker voro stängda
och luckor voro satta för fönsterna. Här,
der hästar och vagnar brukade trängas för
att slippa passera förbi hvarandra, sågs en-
dast en och annan ryttare spränga framåt i
muntert galopp. Den första person hvilken
jag möter, tänkte Kalle, vill jag fråga efter j
skeppshandlar Pauls butik. Men kan jag så
mycket engelska? Nå, jag vill åtminstone !
försöka. Sagdt och gjordt En mängd små
flickor kommo honom till möte. Hvar bor
skeppshandlar Paul? frågade Kalle dem. De
små flickorna undrade öfver den ovanliga
engelskan. Men ett par gissade sig till
meningen. Nej, svarade de, vi äro ledsna att
vi icke känna vägen till Mister Pauls butik.
Kalle vandrade vidare. Ett par äldre
personer lemnade på Kalles fråga samma svar
som flickorna Till sist kom en medelålders
herreman vandrande förbi vår Kalle. Till
honom upprepade Kalle åter sin fråga. Jo,
min vän, svarade ban, jag känner vägen,
kom du blott med mig Framåt gingo de,
långt framåt, men vid en bred tvärgata sågo
de en man komina dem till möte. Här
kommer min bror, sade Kalles följeslagare, och
vi skola tillsamman resa ut till landet. Men
gä du blott vidare, vänd sedan till höger,
gå tvä qvarter framåt, vik sedan af till
venster, så åter till höger, och sist rätt fram
så borde du nog komma på rätt. „Thank
You, very inuch!" sade Kalle, men begrep
ingenting annat, än att ban nu stod äter
ensam, och vägen till skeppshandlar Paul
-ja den fans nog, blott ban skulle få
ordentligt reda i härftråden.
Kalle försökte följa anvisningen, gick till
höger och till venster, men ju mera ban gick,
desto värre trasslade han in sig. Modet
begynte sjunka på nytt. Det. bär går
alldeles icke an, sade han för sig sjelf, på detta
sätt kommer jag aldrig till skeppshandlareus
butik. Tårarne började åter strömma och
hans lilla hjerta klappade hörbart af oro och
bekymmer. Mamma brukar tala om
småbarnens skyddsenglar — jag undrar om den
gode Guden icke sänder min skyddsengel för
att hjelpa mig ur inin nöd. Lånat fram på
gatan såg han nu en person på afstånd. Det
är icke någon engel, det är endast en
arbetare i högtidsdrägt, tänkte Kalle, men kanske
Guds engel sänder honom i min väg. Och
derpå frågade ban åter efter mister Pauls
butik. Ja, mitt bai n, den känner jag till,
svarade arbetaren, jag vill följa dig dit. Och
framåt vandrade hau, hand i hand med vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
