Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 14
ILLUSTUEIIAD
BA1LNTIDNING.
181
Mod hvilka lätta, muntra steg skyndade icke
Arvid om aftonen till sin viins hostad! lian var
uppfyld af ett obestämdt gladt hopp, st.m om
någonting roligt låge och väntade på honom,
.la, han ertappade sig t. o. m. att småhvissla
i (örstugan utanför Daniels mm.
När han kom in fann ban Daniel, som låg på
soffan, mycket upprörd och feberaktig, men såg
strax att det härrörde af glädje. Hans ögon
lyste, andedrägten gick kort och flämtande och
kinderna hruuno. Men bela hans utseende uttryckte
en sådan lycka, lättnad och glädje, att Arvid
glömde, att man ännu hade skäl att oroas.
— Arvid!
— Daniel!
Dnniel drog Arvid till sig, slog med häftig
ömhet armarne om lians hnls och höll honotu
stadigt fast. |inder (let orden förgäfves sökte sig
fram till lians läpp;ir. Meu hvartill behöfde han
ord? De förstodo hvarandra så väl, ocli den tår,
som tindrade i Daniels ögonvrå sade bättre än
ord hvad han tänkte och kände lur vännen.
Arvid drog sig sakta undan hans omfamning
och sade halft forläget:
— Ska’ nu pojkar vara så sentimentala?
Detta är den lyckligaste dag i mitt lif, — log
Daniel. — och då måtte jag viil ha lof att vara
sentimental.
— Såå, — livad har nu händt?
— Och det frågar dut Ilar jag icke skäl att vara
tacksam öfver det nya bevis . . .
— Tyst, Hnonaruiti, intet ord vidare om deu
saken. — sade Arvid och lade sin hand på lians
mun. — Hvad jag gjort, skulle du gjort, i mitt
ställe. Men det är något annat, sor jag på dinn
ögon . . .
— .Ta, kan du tänka dig! Då jag låg här i
skymningen och försokle somna, steg morbror
in, .Tag väntade en scen och fick bjert klappning,
men morbror kora fram till mig. mer buttert
vänlig, iiu jag någonsin sett honom och sade . . .
gissa hvad:
Att du i morgon dag skall resa till
Fredrikshamn, — skämtade Arvid.
— Allt annat ! Han sade. alt om det kunde
göra mig hastigare Irisk, så ville ban lotva. ntt
jag iinini i vår skulle la n>sa till Köpenhamn och
lära mig modellera. < )ch — tillade ban och vände
hvitögat ut. ..kom icke for mina ögon innan du
gjort inig heder derborta".
— Mig. sade ban mig, den snålvarg . .
ursäkta, hedersgubben V Han har just visat sig
höder värd! Vårt. land skall du göra heder, min
pojke, och det så. att det svider t ögonen nå alla
utiiindingar. Och nu skall du bli frisk! Och nu
skall du ha mod att lefva, arbeta och vara
lycklig! Din utpinade usling! Men hur har gubben
blifvit så mör? Ah, j.og milis, rektor . . .
— Rektor!
— Sade han icke det? Han ville väl behålla
äran af sin niedgörlighet sjelf, .fo, rektor var
hos .,morbror" pil förmiddagen, invärtes rasande,
och läste lagen for honom. Och det tycks ha
I hjelpt. eftersom du nu liar respengar i
perspektiv! Men hvarför mulnar du?
— .lag tänkte bara hur litet jag gjort, mig förtjent
at rektors välvilja, jag. som . . .
Prat! Du skall göra det härefter. Du skall
gifva oss ulla anledning att skryta med dig.
— Om jag hade dig vid min sida derborta,
skulle jag göra underverk.
— Inbilla dig inte det. Du skulle tänka mera
på mig. iiu på ditt arbete, och der duger minst
af allt att bli sentimental. Skämt å sido. så är
det oss båda nyttigt, att icke alltid vara
tillsammans. Vi kunna derigenom utveckla oss mera
sjelfständigt, blifva ett belt hvar for sig.
Då han såg en skugga i vännens ansigte, tog
ban dennes hand ocli sade med en röst som
vibrerade af ovanlig ömhet: — Tro icke Daniel, att
jag kunde lefva utan dig! Vi tvd bnhö/vn
hvarandra. Och antingen vi äro tillsammans eller ej,
äro vi troget och fast förenade. — Men låt oss
nu tala om dina resplaner!
De båda gossarne samtalade gladt, ända tills
Daniels ögon föllo ihop af trötthet, och Arvid
brådskande tog afsked och gick. Denna dags
sinnesrörelser fördröjde något Daniels tillfrisknande, men
å andra sidan egde ban nn elf glädjeämne, som
dagligen ökade lians lust att lefva, ßlorafelt hade
återtagit sin albrntna skolgång, hetsad med jubel
af kamraterne, men Daniel var förbjuden alt
denna termin taga del i undervisningen.
Och dessutom skulle han jn resa!
Föi-sedd n ed en rundlig reskassa, motsåg ban
sin första utflykt i verlden med hoppfull och glad
iirbel8ifver. Med sjusdomen försvann den
uppdrifna känsligheten, och hans af naturen friska,
om iin någfot veka sinne, återtog sin förra
spänstighet.
En afton i slutet af Maj var bela klassen
samlad vid ångbåtsbryggan för att silga kamraten
farväl. Der skämtades o. h skrattades och
hycklades med JttwnaroUis framtida ryktbarhet. Mest
uppsluppna voro Arvid och Daniel kanske tör
att dölja det. vemod, som ville smyga sig fram
vid tanken på skilsmessan Löfblod skrek och
pratade tör två, och knäbyxan lillsåg. ntt
oväsendet icke skulle öfverskrida behöriga gränser.
Slutligen lade ångaren ut Alla mössor llögo i
luften och ett trefaldigt hurrah önskade Daniel
lycka på resan.
Deruppe på däcket stod en ensam gosse med
fuktiga ögon. Men lifvet vinkade honom ljust
och löftesrikt- och ban svingade hurtigt sin mössa
till tiick för kamraternas trogna vänskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
